Hem Mamma med borderline – råd och stöd i ett utmanande föräldraskap

Mamma med borderline – råd och stöd i ett utmanande föräldraskap

This post is also available in: English

Den här texten om vilka extra utmaningar man får i sitt föräldraskap vid borderline personlighetsstörning och egna föräldrar som varit allt annat än förebilder är ett gästblogginlägg av en mamma som önskar anonymitet. Det får hon naturligtvis.

1992

Jag är 10 år. Mina föräldrar är dyngfulla och slåss. De har slagit sönder vardagsrumsbordet. Jag ringer 90 000 och polisen kommer och hämtar pappa och han får sova i fyllecell. Egentligen borde de hämtat mamma också.

1996

Jag har släpat alla mina möbler och ställt dem framför dörren till mitt rum. Mamma står utanför och skriker att hon ska slå ihjäl mig. Jag gråter.

1999

Jag är sjutton år och står precis på kanten av perrongen där tunnelbanan snart ska komma ut ur tunneln. Jag spänner kroppen och laddar för att hoppa. Det blir bara en knyck med knäna och sen har tåget passerat. Jag hatar mig själv för att jag inte ens kan ta livet av mig.

2005

Jag går på högskolan och pressen blir för mycket. Jag tappar kontrollen och livsviljan och blir inlagd på psyket med sår från rakblad över hela kroppen. Efteråt blir jag till slut inskriven på ett program i mellanvårdspsykiatrin och får äntligen behandling som hjälper.

Våren 2010

Jag sitter på en föreläsning som mödravården ordnat. Barnmorskan lugnar de blivande föräldrarna i salen. Hon säger att det inte är så svårt att bli förälder som man kan tro. Våra erfarenheter av att ha blivit omhändertagna av våra egna föräldrar kommer att vägleda oss i att ta hand om våra barn.

Jag känner mig dömd att bli världens sämsta mamma. Jag läser bok efter bok. Alla böcker säger samma sak. Hur relationen med mina föräldrar såg ur och min anknytning till min mamma fungerade är det som tydligast påverkar min egen förmåga att ge mina barn en trygg anknytning.

Hösten 2010

Dottern är världens finaste. Jag älskar henne vanvettigt mycket. Däremot hanterar jag inte oron. Jag är livrädd. Livrädd för plötslig spädbarnsdöd. Livrädd för att tappa henne. Livrädd för sjukdomar.

Sömnen blir sämre och sämre. Till slut passerar det gränsen. BVC-­sköterskan märker det och skickar mig direkt till psykakuten. Jag får antidepressiva och glädjen återvänder. Jag undrar om jag skadat min dotter för livet genom att få en förlossningsdepression.

2013

Det är utvecklingssamtal på förskolan. Jag bryr mig inte så mycket om hon lärt sig olika färdigheter eller hur den pedagogiska planen ser ut. Jag undrar mest om de tycker att hon verkar må bra. Förskoleläraren ser lite förvånad ut och svarar att tryggare unge får man leta efter.

Att få barn efter en uppväxt med föräldrar som inte var tillräckligt bra är skrämmande. Det man får läsa är inte heller uppmuntrande. I bok efter bok är budskapet att: ju sämre dina egna föräldrar lyckades med uppgiften, desto sämre förutsättningar får jag att lyckas själv.

Så var det inte för mig. Tvärtom upptäckte jag att erfarenheten av psykisk ohälsa ofta var en tillgång för mig. Till och med när förlossningsdepressionen var som djupast klarade jag av att läsa och möta min dotter bättre än de flesta.

När jag tänker på det är det inte så konstigt. Jag växte upp med föräldrar som ena stunden var snälla och omtänksamma för att nästa stund bli skrämmande och farliga. För att hantera det behövde jag bli riktigt bra på att läsa av deras sinnestillstånd snabbt. Förmågan att läsa av känslor är väldigt värdefull med ett litet barn och det som en gång var ett överlevnadsverktyg blev senare en fantastisk tillgång som förälder.

Min uppväxt gav mig en personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning (tidigare kallad borderline). Under stora delar av mitt liv som vuxen har jag arbetat med att reparera dessa skador. Det gör att jag relativt nyligen behövt öva upp färdigheter jag borde lärt mig som barn. Genom terapin har jag fått ett språk och en teoretisk förståelse för känslor som de flesta inte har. Även det är ett verktyg som gjort mig bättre som mamma.

Slutligen är det nog få som är så självmedvetna i sitt föräldraskap som den som växte upp men föräldrar som inte var bra nog. Det har fått mig att läsa mer, lyssna mer och anstränga mig hårdare.

Jag säger inte att det är lätt, men med tillräcklig ansträngning tror jag att de flesta som vuxit upp i en otrygg miljö kan vända erfarenheten till en fördel. Man kan bli en bättre mamma av av svårigheterna, vad än föräldraskapsböckerna säger. Men det händer inte av sig självt, utan som förälder med erfarenhet av svåra psykiska problem tror jag livet är så orättvist att man måste jobba hårdare för att bli bra nog. Och att man måste be om hjälp – gång efter gång.

Gravid

Att bli förälder innebär att man behöver konfronteras med sin barndom igen och det kan göra ordentligt ont. Man river i gamla sår och får på vissa sätt en ny förståelse för det man inte fick, men också för det man fick som var bra. Ibland kan även fina minnen göra ont.

För mig kunde känslorna skifta snabbt. Ena stunden var jag arg eller ledsen över minnen av en barndom där jag mådde oerhört dåligt. Andra stunder ifrågasatte jag mig själv. Jag mindes fina stunder och undrade om jag inte dömt mina föräldrar orimligt hårt.

Samtidigt finns en bild av att man ska vara lycklig som blivande mamma. Som psykiskt skör tror jag ofta att den lyckan är svåruppnåelig. En graviditet är för omtumlande och berör för mycket känsligt för att vara enkelt lycklig. För mig blev det därför tvärtom ­ 9 månader av kris.

På ett sätt tror jag att en graviditetskris kan vara nyttig. Graviditeten var sista chansen att göra upp med mina problem innan det kom en alldeles ny liten människa som är beroende av att jag håller ihop.

Men lagom mycket kris är bäst. Jag kraschade alldeles under ytan och om det är något jag ångrar idag så är det att jag tackade nej till antidepressiva. Jag oroade mig för mycket för att medicinen skulle kunna skada barnet. Dessutom hade jag någon slags idé om att jag var duktig som härdade ut.

Idag vet jag bättre. Obehandlad depression hos mamman innebär väsentligt högre risker än de flesta mediciner som används vid psykiska sjukdomar. De vanligaste, ssri och snri, är betydligt bättre för barnet än depression/ångest. Att behandla depressionen redan under graviditeten är också viktigt för att inte krascha när barnet väl är fött.

Första tiden

Första tiden var tuff för mig. Jag kunde inte tro på att det skulle gå bra. Ångesten för mig hängdes upp på oro för dotterns hälsa. Jag var panikslagen för plötslig spädbarnsdöd och första veckorna klarade jag inte av att sova när hon sov. Jag satt vaken och såg henne andas. Jag följde varje råd jag fick som var någorlunda trovärdigt och försökte göra allt, allt rätt enligt boken. Och jag grät. Grät över min svaghet. Över min oförmåga att försvara henne mot allt som var farligt. Över att jag fött ett barn som var beroende av någon så svag som jag. Över att det var så jobbigt att älska henne så mycket att det gjorde så ont.

Tack och lov hade jag bett om hjälp ordentligt redan under graviditeten. När dottern föddes på senvåren sjukskrevs jag direkt i 4 veckor av en läkare på förlossningen, med hänvisning till min psykiska skörhet. Pappan kunde därför vara med mig oavbrutet i tre månader efter förlossningen genom kombination av sjukskrivning, pappadagar, sparade pengar och semester. För den som är riktigt psykiskt skör tror jag att det är livsviktigt att ha stöd och inte lämnas ensam med det tumult av känslor som kommer när man fått sitt första barn. För känslorna och reaktionerna kommer – frågan är bara i vilken form.

För just mig hängdes reaktionen upp på oro för dotterns hälsa. Den kan få andra uttryck. Det kan vara svårt att ta till sig barnet och knyta an, just för att man inte klarar av att ta in känslorna. Det betyder inte att man inte älskar sitt barn, utan att man inte vågar känna känslor av kärlek av rädsla för den smärta som kärlek kan föra med sig. För mig inträffade den känslan av tomhet precis efter förlossningen och bara de korta timmarna gav mig panik och fruktansvärda känslor av skam – här hade jag fött ett barn jag inte ens älskade. För mig gick det över efter ett par timmar, för andra tar det veckor eller månader. Det är en vanlig reaktion, men en reaktion som få vågar prata om. Det är ett sätt som rädsla, depression och ångest yttrar sig, inte faktisk brist på kärlek. Däremot är det, precis som överdriven oro, en stark anledning att söka vård omedelbart.

Den första tiden är också en tid av sömnbrist, vilket är en farlig kombination med psykisk skörhet. Här måste den andra föräldern eller någon annan närstående finnas närvarande och se till att man får sova, för utan sömn blir kraschen ett faktum. Även nedstämdhet på grund av sömnbrist är därför en viktig anledning att söka vård direkt för den som är skör. Min erfarenhet är att psykiatrin, psykakuten, vårdcentralsläkare och i princip alla andra läkare har full förståelse för att sömn är livsviktigt och att de är generösa att sjukskriva den med en historia av svår psykisk sjukdom.

Anknytning

Den första tiden är viktig. Under det första året grundläggs anknytningen och anknytning har stor betydelse för hur barnets psykiska hälsa blir senare i livet. För oss med trasslig barndom är mycket av det som finns att läsa kluvet att ta till sig på rätt sätt. 3 barn av 4 får samma anknytningsmönster till sin mamma som mamman hade till sin mamma. För många av oss med en trasslig barndom är det alltså väldigt viktigt att våra barn ska tillhöra de där 25 procenten som får ett annat anknytningsmönster.

Anknytningsmönstret är möjligt att påverka. Ju mer man kan om anknytning och små barns behov desto lättare är det att förstå vad som främjar en positiv anknytning. I grunden handlar det om att svara på barnets signaler, vara där och ge kärlek. Men att veta hur det ska göras kan vara svårt när man översköljs av råd från alla håll och dessutom inte har den erfarenhet som kommer av att ha haft föräldrar som gjort rätt.

Därför tror jag att den som haft det svårt behöver ha ett mer teoretiskt föräldraskap än genomsnittsföräldern. Jag tror att man behöver läsa på mer om barns utveckling, anknytningsteori med mera.  Man måste kunna mer.

Utöver kunskapen tror jag också att ett bra föräldraskap för den som varit svårt psykiskt sjuk bygger på att bestämma sig för en föräldraskapsfilosofi som går ut på att svara på barnets känslor och behov. Jesper Juul och Lars H Gustafsson är två kloka personer som skrivit många bra böcker om en föräldraskapsfilosofi som gynnar barnens anknytning och psykiska utveckling.

 Validering, invalidering och egna gränser

Många saker som förekommer i familjer där barnen inte mår bra är lätta att se att de aldrig ska göras. Våld, kränkningar med mera är lätta att se att de inte får förekomma.

Annat är svårare. Något av det svåraste är skillnaden mellan validering och invalidering i kombination med att sätta rätt gränser.

Att validera barns känslor innebär att bekräfta dem. Att visa att känslan får finnas och att känslan i sig inte är fel. Att man som förälder inte dömer barnet för känslan.

Att invalidera en känsla är att på något sätt ogiltigförklara den. Att visa att känslan är fel eller att barnet känner fel. Hos personer som utvecklat emotionellt instabil personlighetsstörning har invalidering alltid varit en del av hur föräldrarna agerat mot barnet. Barnets känslor har systematiskt påpekats vara felaktiga, överdrivna eller på andra sätt oönskade.

Validering betyder inte att barnet alltid ska få som det vill eller att barnets behov alltid ska tillmötesgås. Det betyder däremot att känslan ska få respekt. Ett exempel är ett barn som börjar gråta och säga att hon är hungrig på tunnelbanan. En validerande reaktion kan vara  att ge barnet något att äta. En annan validerande reaktion kan vara att säga ”Ojdå, jag visste inte att du skulle bli hungrig nu. Jag har inget du kan äta, men så snart vi kommit hem ska jag laga middag!”. En invaliderande reaktion skulle kunna vara ”Sluta bråka! Du åt faktiskt nyss, så du kan inte vara hungrig nu.” I båda de senare fallen så får inte barnet det hen vill, men det senare exemplet tar ifrån barnet rätten att definiera sina egna känslor.

En utmaning med invalidering är att det är ett relativt väl socialt accepterat sätt att agera mot barn, samtidigt som det kan orsaka stor skada. För den som är uppväxt i en familj där invalidering varit norm kan det därför vara väldigt svårt att både upptäcka invaliderande reaktioner och att lära sig att reagera annorlunda.

Petra Krantz Lindgren har mycket klokt att säga kring hur man undviker att vara invaliderande mot barn.

Att handskas med konflikt

Små, nyfödda barn behöver föräldrar som svarar och försöker uppfylla barnets behov både direkt och om möjligt fullständigt. När barnet blir äldre än alldeles nyfödd börjar det alltmer uppstå en situation där barnets behov inte alltid vare sig kan eller ska uppfyllas. Konflikter blir ett faktum.

Att komma igenom den första åldern där barnet prövar sin självständighet och egna vilja, men innan barnet har ett utvecklat språk och förståelse för vad som är möjligt och omöjligt, är komplicerat för alla. Men konflikt är ofta alldeles extra komplicerat för den som haft större problem psykiskt. Emotionellt instabil personlighetsstörning har som grundmoment att känslor just tenderar att bli dramatiska och svartvita. Och om det är något som inte fungerar i relationen med barn så är det föräldrar som agerar dramatiskt och svartvitt i konflikter! Här måste man som förälder hitta ett sätt att behålla lugn, även om det är extremt svårt. Att det brister ibland är okej (inom rimliga ramar så klart), men inte som system.

Även här tror jag att man som vuxen har mycket nytta av att läsa på och förstå barns utveckling. Barn i 2-­3- årsåldern kan t.ex. inte vara manipulativa, eftersom de ännu inte utvecklat de mentala förmågor som krävs för det. De är betyder att det som kan kännas som djävulskap, avsiktlig provokation med mera aldrig är ett barn som med flit försöker bråka och ställa till det!

De år av terapi man gått igenom om man haft emotionellt instabil personlighetsstörning har fokuserat på att utveckla förmågor för att hantera den vardag man levt i. Situationen med ett litet barn med mycket vilja är helt ny och ställer nya krav på nya förmågor. Saker som terapin aldrig behandlat. Sannolikheten att det väcker en ny omgång sorg över ens föräldrars bristande förmåga är stor. Sannolikheten för att man behöver stöd av en psykolog är också stor. Det betyder inte att man är på väg att krascha, utan att man hittat ett nytt hörn av ens psyke som behöver hjälp att läka och att man är ytterligare en liten bit närmare hel.

Att reglera känslor

Den som mått riktigt dåligt har nog nästan undantagsvis haft svårigheter att reglera känslor på ett sätt som gör dem lagom. Att känslor blir för stora och tappar proportion är en del av sjukdomen. Det som för en frisk människa är en mindre motgång blir för den med bristande känsloreglering en katastrof, eftersom förmågan att sätta händelsen i ett större sammanhang inte fungerar som det ska.

Små barn har inte heller utvecklat en fungerande känsloreglering. För omgivningen kan det verka som en obetydlig motgång att favoritbyxorna är smutsiga och att barnet därför måste ha ett annat par byxor till förskolan. För ett litet barn kan det däremot uppfattas som en katastrof som resulterar i ett totalt sammanbrott.

Här är förälderns roll att gradvis guida barnet till att lära sig vad en lagom känsloreaktion är.

Barnets känsla behöver valideras, men samtidigt ska man hjälpa barnet att hitta en lagom relation till händelsen. För två och ett halvt­åringen som ligger på golvet och gråter behöver föräldern både klara av att visa empati, men samtidigt hantera händelsen med ett lugn som visar att det inte är någon fara. Den vuxna ska helst alltså klara av att inte dras med i dramatiken, i alla fall inte en majoritet av gångerna.

Att klara av ett barn med bristande känsloreglering när man själv har bristande känsloreglering är svårt. Riktigt svårt. För mig hjälper det att aktivt tänka på situationen som att barnet har bristande känsloreglering och att jag ska guida barnet till att lära sig att reglera sina känslor. Det placerar mig lite lätt utanför situationen och gör att jag själv inte blir provocerad (för det mesta).  Men att jag klarar det bygger på att min känsloreglering numer för det mesta är riktigt okej. Är den inte det måste man ha hjälp att lära sig reglera sina egna känslor, för annars är det svårt att lära barnet.

Den livsviktiga förutsägbarheten

Att växa upp utan förutsägbarhet i föräldrarnas förmåga att vara föräldrar är något som är helt obegripligt för den som inte upplevt det. Förutsägbarhet handlar om att föräldrarna konsekvent ska klara av att tillgodose barnets behov tillräckligt bra och reagera på ett någorlunda förutsägbart sätt. Förutsägbarhet ur det här perspektivet innebär INTE att man ska reagera likadant varje gång eller att man inte får bli arg eller göra fel ibland. Det betyder inte att det ska vara lagad mat på bordet varje dag. Däremot betyder det att det ska finnas tillräcklig mat att äta, så barnet inte behöver gå utan mat. Mackor till middag ibland är okej. Ilska och höjd röst förekommer nog i alla familjer, men föräldrarna får inte slåss. Eller slå sönder saker.

Barnet måste kort och gott kunna lita på att föräldrarna är där, är föräldrar och kommer göra ett tillräckligt bra jobb som föräldrar.

När en psykisk svacka blir tillräckligt djup kommer inte det här fungera. Jag har lovat mig själv att det aldrig, aldrig får hända mig och hittills har jag fått en livsglädje av min dotter som gjort att jag klarat mig. Varje år som går gör mig numer mer och mer hel, så nu tror jag aldrig att det kommer bli en fråga.

Men att alltid hålla sig i psykiskt någorlunda gott skick kommer inte av sig självt för någon med min bakgrund. Det är något jag alltid måste jobba på. Jag äter mediciner, bara för att skydda mot återfall. Jag går i terapi varje gång jag möter nya motgångar och svårigheter. Jag extrakontakt med BVC, trots att dottern snarare utmärker sig som ovanligt trygg. Jag är alltid spiknykter med mina barn. Och så vidare.

 Att vara bra nog

Den som haft svår psykisk sjukdom kommer behöva kämpa hårdare för att vara en tillräckligt bra förälder. Men det gäller att kämpa lagom hårt. Inte jaga det omöjliga och försöka uppnå det ouppnåeliga. Klarar man av förutsägbarheten och valideringen, samt håller sig själv tillräckligt psykisk frisk för att orka räcker det nog alldeles utmärkt för det mesta. Att jaga sig själv i jakten mot perfektion hjälper inte barnet eller någon annan.

Att ge råd är alltid svårt, men om jag skulle ge några råd till den som sitter där hos mödravården och lyssnar på samma föreläsning som jag lyssnade på så skulle det vara:

•          Det går alldeles utmärkt att vara en tillräckligt bra förälder, även med en historia av svår psykisk sjukdom.

•          Föräldraskap för den som haft det svårt kräver mer teoretiska kunskaper än för den som kan lita på sin intuition och erfarenhet av att vara barn med föräldrar som är bra nog.

•          Läs på om anknytning, validering av känslor och känsloreglering.

•          Se till att få stöd hos psykolog när nya faser kommer, som kräver förmågor du inte riktigt har.

•          Sök hjälp vid minsta problem och motgång.

Läs mer:

Läs mer om förlossningsdepression – när det är tungt att vara förälder

Läs mer om du känner dig som en dålig mamma

Läs mer om spädbarns sömn – hur mycket eller lite är normalt?

Läs mer om Praktika för blivande föräldrar

Har du egna erfarenheter? Egna tips och råd? Vad tänker du? Kommentera gärna här nedanför: 

34 kommentarer till “Mamma med borderline – råd och stöd i ett utmanande föräldraskap”

  1. Underbart att den fråga tas upp så bra! Skönt också att höra att man inte är ensam om de här rädslorna, att inte vara bra nog och få en fin anknytning och ett tryggt barn. Kämpar dagligen med att hålla tålamodet när jag blir trött. För trött blir man oavsett psykisk ohälsa eller inte.

    Läser också på mycket, såpass att de undrade på socialtjänsten om jag jobbar med sånt där. Det hjälper!

  2. Gud vilken fin text! Hittade denna text när jag googlade på att känna sig otillräcklig som mamma. Trots att jag har haft tur nog att ha vuxit upp i en trygg familj känns föräldraskapet ändå utmanande bitvis.. En stor eloge till dig som har utvecklats så mkt! Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *