Hem Min bebis vill bara sova på mig och din vill inte vara i famnen

Min bebis vill bara sova på mig och din vill inte vara i famnen

En bebis slumrar på en trött mammas axel

Vissa bebisar vill bara vara nära hela tiden, andra vill aldrig vara i famnen. Några kan bara sova på dig och andra kan inte somna i ditt knä. Vad ska man göra?

Gillar du ordning, närhet eller både och?

Vi har alla olika förväntningar på föräldraskap och på bebisar. För vissa av oss är ordning, fasta tider och rutiner viktiga för att dagen ska gå ihop. Andra trivs bäst utan klocka och där arbete och fritid flyter i varandra.

Våra preferenser styr säkerligen vad vi förväntar oss av våra barn. Vissa blivande föräldrar ser framför sig en tidlös rymd där barnets behov får styra dagens riktning. Andra vet med sig att de behöver sin regelbundna sömn och mat för att kunna fungera som människor och föräldrar. En annan aspekt där vi människor skiljer oss åt, som blir viktig i föräldraskapet, är behovet och upplevelsen av kroppslig närhet.

Olika bebisar behöver olika mycket närhet

När bebisen vi får har samma behov som föräldern blir det sällan problem. Förutsatt att inte någon annan i närheten ger en oombedd förmaning om att familjen gör fel. Jag har så många gånger varit med om föräldrar som försiktigt undrar om det skadar bebisen att de följer sin egen önskan och bär omkring på sin närhetstörstande bebis mest hela tiden. Det finns då alltid någon mormor, svärfar, kompis eller forumbekant som har talat om för dem att det blir problem om de fortsätter som de gör.

Självklart blir det inte det. Om både bebis och förälder vill vara nära: njut och gosa! 

Och ni som ser en närhetsbadande familj; om ni känner ett starkt behov av att kommentera: beröm! “Åh vad härligt det där ser ut!” “Vad trygg han måste bli hos dig som tar upp honom så fort han ber om det” är förslag på kommentarer som brukar mottas positivt.

När förälder och bebis är olika

Ibland får en närhetslängtande förälder en bebis med integritet och behov av kroppslig distans. Det kan skapa stor sorg och känsla av vanmakt. Det bästa du kan göra som förälder till en bebis med behov av ett eget fysiskt rum är att ge bebisen det. Lyhördhet i föräldraskapet och förmågan att sätta barnets behov först är bra att sträva mot.

Som vän eller familjemedlem gäller det att vara stöttande och väga sina ord på guldvåg. Ta inte upp samtalsämnet själv, kommentera inte hur din vän eller ditt vuxna barn hanterar sitt barns och sitt eget olika behov av närhet. Om din föräldravän tar upp ämnet själv: lyssna och bekräfta.

Inte så sällan får en förälder med stort behov av kroppslig integritet och ett eget fysiskt och psykiskt rum ett barn med samma behov. Då brukar samarbetet gå lätt. Men när en sådan förälder får ett närhetstörstande barn kan svåra känslor och situationer uppstå.

Känslor av ofrihet, instängdhet och att aldrig få ha sin kropp i fred ska man lyssna på. Kanske har du ett barn som behöver mer kroppslig närhet än vad du kan ge. Finns det någon annan förälder till barnet som kan stå för goset? Eller någon annan nära vuxen? Eller kan ni hitta sätt där du kan ge barnet närhet  utan att känna dig trängd? Ni kanske kan ligga bredvid varandra i sängen och du kan smeka barnet över ryggen?

Oavsett vilken typ av förälder och vilken typ av barn det gäller, så finns det, återigen, ingen anledning för andra att oombett kommentera hur kroppsligt nära familjemedlemmar kommer varandra. Det varierar väldigt. Det som fungerar i en familj gör det inte i en annan. Varje familj som hittat ett närhetssamarbete som fungerar mellan föräldrar och barn är att gratulera, oavsett hur samarbetet ser ut i just den familjen.

Läs mer om spädbarns sömn – hur mycket eller lite är normalt?

Läs mer om att få bebis att somna – tips för att natta med framgång

Läs mer om du känner dig som en dålig mamma

Läs mer om förlossningsdepression – när det är tungt att vara förälder

20 kommentarer till “Min bebis vill bara sova på mig och din vill inte vara i famnen”

  1. Hej! Tack för en fin och välbehövlig blogg, ni är ett så bra komplement till de officiella kanalernas mer generella råd. Detta inlägg inte minst.

    Jag undrar om ni har något bra lästips angående barn med integritet och behov av kroppslig distans. Min bebis på snart 11 månader är sin storasysters motsats vad gäller närhet. Storasyster har alltid älskat att vara nära och det har vi trivts utmärkt med hela familjen. Lillasyster däremot protesterar tydligt om man kommer innanför en närhetsgräns på omkring 20 cm, sett i backspegeln har detta vara ihållande sedan födseln. I övrigt är hon väldigt normal och glad och jag oroar mig inte för diagnoser eller dylikt. Jag vill gärna respektera hennes behov av integritet men har ofta svårt att veta hur jag ska trösta och dylikt på rätt sätt, hon tar tex bestämt bort mina händer vid försök till kramar eller att stryka henne över ryggen. Detta är inget stort problem och alla i familjen mår bra, men jag skulle verkligen uppskatta lite tips och råd hur man bäst möter henne i detta. Vet ni om det finns någon litteratur som tar upp denna personlighetstyp? Jag har sökt på nätet men inte hittat något.

    Vänligen,
    Bea

  2. Väl skrivet! Jag tror inte heller att det är bra att tvinga sig till närhet om man själv inte känner för det, det skulle kunna tänkas ge dubbla signaler till bebisen. Syskon är också en tillgång! Min 5-åring brukar vilja ha en gosstund med bebisen innan han ska somna 🙂

    1. Tack för fina ord och tips Cecilia! Har en liten pojk på 7,5 mån som alltid varit närhetstörstande. Inte konstigt för vi föräldrar är likadana vi med och tycker att det är jättemysigt att ha honom nära. Han har sovit med oss i sängen men tyvärr lärt sig att somna vid bröstet, eftersom det var i famnen och vid bröstet han tillbringade sina första ca 8 v. Han blev ledsen om man försökte lägga ner honom. Men han vaknar ändå flera gånger per natt, och börjar bli rätt rörlig, har vaknat av hans fötter som sparkar mig i ansiktet tex. Nu ska jag börja jobba, tidigare än beräknat och lite plötsligt, och vill helst inte vakna 6 gånger per natt el mer. Testar just nu att han ska somna i sin egen säng men han skriker sig bara hysterisk, även om vi inte lämnar rummet och tar upp honom. Har hållit på i nästan en vecka och ser ingen direkt bättring. Blir osäker på om vi ska fortsätta med detta. Känns som jag plågar honom. Han vill ju verkligen inte och förstår inte heller hur han ska somna själv. Har du några tips eller kloka ord?

    2. Om det känns som att du plågar honom och att han inte förstår hur han ska somna själv tycker jag att du ska lyssna på din egen känsla. Och testa något annat. Prata gärna med hans andra förälder om vad ni kan hitta på.

      Heja dig som provar nytt, lyssnar på ditt barn och utvärderar. Det är bra föräldraskap i ett nötskal.

  3. Du skriver så klokt o rakt och utan att trampa någon på tårna. Fantastiskt! Alltid givande att läsa inläggen och känslan av att jag gjort/ gör rätt bekräftas. Tack!

  4. Många bra tankar! Men en sak tycker jag är lite motsägelsefullt – om man får en bebis som inte vill vara nära så ska man sätta barnets känslor framför sina egna (om man känner tvärtom), men om man får en bebis som vill vara nära så ska man ta sina egna känslor på allvar istället för att sätta bebisens först? Förslagen om att låta även andra stå för närheten är ju bra, men oftast är det en och samma person som är föräldraledig på heltid åtminstone det första halvåret i ett barns liv. Då kan man ju inte förneka en närhetstörstande bebis närhet under hela dagarna bara för att man själv inte är bekväm med närhet? Eller, visst kan man, men det är knappast bra för barnet.

    1. Nja, det var inte riktigt så jag menade. Att lyssna på sina känslor tycker jag alltid man ska göra och det tycker jag nog att jag skriver också. Att sätta bebisens behov först tycker jag också en förälder alltid ska göra, men det finns olika sätt att ge bebisen vad den behöver. Om bebisen har ett närhetsbehov kan det finnas andra vuxna som har bättre förutsättningar att ge det på ett njutningsfullt eller bara icke-panikslaget sätt än den vuxen som inte klarar av närhet själv.

    2. Fast om bebisen vill ha mycket närhet medan en av föräldrarna inte är bekväm med det tror jag att det är bättre just att försöka hitta andra lösningar än påtvingad närhet för den föräldern. T ex att en annan förälder är hemma med barnet, eller att man är hemma tillsammans, eller att mormor eller farfar eller någon annan engagerad person blir en extra anknytningsperson som ger närhet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *