This post is also available in: English
I mammas mage behöver inte en bebis kunna andas, syresättningen sker genom moderkakan. När navelsträngen klippts fungerar inte detta längre och den nyfödda måste börja andas. Hos de flesta nyfödda fungerar det, men några behöver hjälp med att komma igång med andningen.
Foster i mammas mage andas bara när de mår riktigt bra
I mammas mage tränar stora foster då och då på att andas. Det kan man se på ultraljud. Det gör bara bebisar som har det bra i mammas mage, som har så mycket energi att de kan “slösa” den på något inte helt nödvändigt. Om de får mindre syre genom navelsträngen så sparar de energi genom att sluta andas. Helt riktigt eftersom andningen inte har något med syresättningen av blodet att göra för bebisar i mammas mage.
I mammas mage har bebisar vätska i lungorna
Så är det. Lungornas luftblåsor är fyllda av lungvätska och inte av luft. Lungvätskan måste bort för att lungorna ska kunna fyllas av luft och börja fungera.
En bebis som drabbas av syrebrist i slutet av förlossningen andas ofta inte själv
Bebisar som får för lite syre under slutet av förlossningen kommer att bilda mjölksyra i musklerna under förlossningen. När de kommer ut är de alldeles slappa av mjölksyran och andningscentrum i hjärnan reagerar som det gjorde minuten tidigare, i magen, det sparar på energin genom att inte sätta igång någon andning.
Dålig idé att inte andas när navelsträngen klipps
Bebisar som är drabbade av lättare eller svårare syrebrist börjar alltså inte andas av sig själva. När navelsträngen klipps är det ungefär en hur dålig idé som helst. För då får ju bebisen inget syre och kan inte göra sig av med mjölksyran. Dessutom behövs luft i lungorna för att pressa ut fostervattnet.
Att ge nyfödda konstgjord andning räddar många liv
När ett barn inte kommer igång att andas själv får vårdpersonalen hjälpa till. Det är i den här situationen barnmorskan springer i väg med barnet för att lägga det på det varma barnbordet och ge bebisen konstgjord andning via en andningsmask tills det börjar andas själv. Hon ringer på barnläkare och barnsjuksköterska som kommer och tar över om det hela tar längre tid än några minuter.
Återupplivning
Det är lika magiskt varje gång som ett mycket slappt och blekt barn med lättare syrebrist och låg eller ingen hjärtfrekvens får hjälp att börja andas. Hjärtfrekvensen stiger, barnet börjar andas själv, huden blir först blå och sedan rosa och efter ytterligare en tid böjer barnet på armar och ben, börjar skrika och vill in till mamma igen.
Barn med mycket svår syrebrist efter en moderkaksavlossning, brusten livmoder, vantolkad fosterövervakning eller axlar som sitter helt fast länge kan det gå sämre för. Men de är oerhört få i jämförelse med alla som barnmorskan lånar i tio eller femton minuter från mamma (den andra föräldern följer med och håller bebisen i handen) och lämnar tillbaka friska och rosiga.
Min son kom ut och andades inte. Det gick riktigt fort i krystningsskedet och det finns inget som tyder på att han haft syrebrist någon gång. Det var riktigt, riktigt traumatiskt att dom tog honom och sprang iväg. Han kom, precis som du skriver, tillbaka till mig rosig och go efter ca 15 minuter. Jag fick ju rapport om att han hade börjat andas tidigare men jag trodde inte på dom. Dom öppnade dörren och sa att dom hörde honom gråta men jag hörde ingenting. Jag kände mig nästan lite apatisk när jag fick upp honom på bröstet och det tog flera dagar innan jag kunde börja känna att han verkligen var min, skulle stanna och den där kärleken. Totalt olikt vid storasysters akuta kejsarsnitt då kärleken kom direkt.
Ja, det är fortfarande inpräntat! Nästan det mesta i övrigt har jag glömt men känslan och bilderna från den stunden han kom ut till han var tillbaka är lika klart då som nu, 6 månader senare…
Som Elin skrivit så är hon inne på något, att ha bordet närmare så att mamman kan närvara hade gjort det hela MYCKET mindre traumatiskt.
Tack för att du delar. <3
Helt fantastiskt att ni neoläkare finns! O att all utrustning finns även om det innebär att barnet flyttas ifrån mamman. När jag väntade fjärde barnet gick vattnet v 21+1. Han föddes v 30+5 mkt svårt lungsjuk (pulmonell hypertension, lunghypoplasi, BPD mm) Läget var kritiskt o han syresatte sig endast 28 trots 100 procent syrgas. Låg totalt fem mån på sjukhus det året (med tre barn hemma) o har absolut INGET att klaga på. Att jag inte fick ha honom hos mig förrän dygn fem bleknar i sammanhanget då det faktiskt var just det som räddade hans liv. Första året tillbringades alla förkylningar på sjukhus men idag är han betydligt bättre. Får näringsdryck o har nu kommit ikapp viktmässigt. Fyller snart tre o jag är äntligen redo att låta honom börja på förskola. Med den starten har det tagit tid att våga tro att han ska få leva men samtal m vår kloka dr gör att jag vågar hoppas mer o mer.
TACK för underbar blogg som tar upp det mesta!!!
Fantastiskt att höra att ditt barn mår så bra efter sin tuffa start 🙂
Min dotter föddes med kortvarig syrebrist (förlöstes med sugklocka), vilket var en traumatisk upplevelse för mig och pappan. I vårt fall fick hon ligga på neo i fem dagar innan vi fick åka hem. Hon är nu en pigg och framåt treåring.
Jag undrar över apgar-poängen (i hennes fall 2-4-6), varför används detta system fortfarande, talar man om att hitta andra sätt att bedöma nyförlösta barn?
För min del blev spädbarnstiden fruktansvärt orolig, för jag visste inte om hon skulle få några men av syrebristen. Jag utvecklade en enorm
förlossningsrädsla. Lyckligtvis föddes mitt andra barn utan syrebrist och jag fick revansch på min jobbiga förlossning.
Vi fick heller inte någon full försäkring för henne-inte ens efter en efterkontroll av en rutinerad barnläkare som bedömde henne som fullt frisk och som noga betonade att hon aldrig varit särskilt illa däran, även om vi upplevt det så.
Försäkrings-sjuksköterskan skrev ett avslag med meningar som “din dotter kan få framtida men” och struntade därmed i läkarens bedömning. Hon pekade bla på de låga apgar-poängen.
Vad är era tankar kring detta? (Kan tillägga att min dottern nu är fullt försäkrad som treåring).
Och stort tack till landets neonatalavdelningar, vilka insatser ni gör och vilket fint bemötande vi fick!
Ett APGAR-inlägg är planerat. Kanske borde vi skriva om barnförsäkringar också. Härligt att din dotter mår bra!
Vilket fint inlägg! Jag fick själv barn 10 veckor tidigt och fasade för en massa saker som neoläkarna förberedde mig på kunde hända. Tack och lov andades han när han kom ut, och mådde så pass bra att han fick stanna på mitt bröst några minuter. Väldigt intressant att få läsa mekanismerna bakom andningen och vad det är som hänt i kroppen när det inte fungerar som det ska. Underbara älskade neovård, det ni gör är så värdefullt. Utan er som arbetar på neonatalen hade min älskade unge förmodligen inte levt idag. Tack!
Hej!
Jag undrar lite varför det kan gå så illa när barnet sitter fast med axlarna på väg ut, för det har väl fortfarande syre via navelsträngen då? Är det för att barnet helt enkelt blir så klämt att det inte kommer syre till hjärnan?
Tack för ett bra inlägg i övrigt! Blir själv fortfarande rörd när jag tänker på min egen förlossning, där personalen gjorde en jätteinsats för att min son INTE skulle komma ut och ha syrebrist eller svårt att andas (vilket han heller inte hade, utan han mådde toppen trots navelsträng runt halsen). Känner ofta att jag skulle vilja träffa dessa människor och bara säga TACK för det ni gjorde! men så fungerar det ju inte 🙂 Dessutom är det ju en vardagsgrej för dem, även om det är något av det största i livet för mig…
När barnet sitter fast i axlarna är också navelsträngen ofta i kläm i förlossningskanalen där barnet sitter fast från axlar och nedåt. Och är navelsträngen i kläm så går det inte fram något blod genom den. Dessutom är det säkert som du säger, att blodflödet upp till hjärnan inte är särskilt bra.
Åh vilket fint inlägg! Det hände mig och min nyfödde men det var först idag drygt tre år senare jag verkligen förstod vad som hände de där minutrarna. Tack för det!
Varsågod 🙂
Interessant inlägg! Fantastiskt vad vi kan klara av idag med modern teknik. Det du beskriver var faktiskt anledningen till att jag absolut ville hinna in på sjukhus vid mitt senaste barns förlossning . Just för att ha tillgång till en akutstation om andningen skulle strula. Hur pass väl utrustade är ambulanser/ambulanspersonal för att klara att hjälpa ett (fullgånget) spädbarn att andas om man inte hinner in till förlossningen i tid?
Jag TROR att de har andningsmask och blåsa i rätt storlek men vet att ytterst få har vanan som krävs för att få till en effektiv andning på en gång. Handgreppen och rutinerna skiljer sig från andningsstopp hos större barn och vuxna som de är mer vana vid. Många gånger mycket vana vid vuxna.
Det man tränar ofta och gör mycket blir man bra på.
Varför springa iväg med barnet istället för att göra insatserna i anslutning till mamman med intakt navelsträng? Då slipper man dels separationen (som kan vara väldigt traumatisk för en nybliven mamma) och dels får barnet viss syresättning under tiden via det kvarvarande blodet i moderkakan. Det känns helt ologiskt att springa iväg med barnet från mamman.
Bra tanke! Också en tanke som diskuteras inom neovärlden. Som det ser ut nu är den tekniska utrustningen inte möjlig att använda vid mamman med intakt navelsträng. För utrymmeskrävande. Barn som börjar andas själva separerar vi inte från vare sig mamma eller navelsträng i första taget.
Optimal tidpunkt för avnavling av bebisar som inte andas är inte klarlagd vetenskapligt. Å ena sidan, förutsatt att hjärtat slår, får de syre via navelsträngen, å andra sidan, om inte hjärtat slår så rör sig inte blodet i navelsträngen och syrsätter alltså inte bebisen. Och bästa sättet att få hjärtat att börja slå, eller slå mer effektivt, är att bebisen börjar andas, med eller utan hjälp.
Fast det måste ju ändå vara en hyfsat enkel sak att skapa flyttbara återupplivningsbord som kan rullas till mamman, om bara viljan finns. Jag tror det är en sån här sak som vi kommer se tillbaka på om ett antal år och tycka är lika orimligt som vi nu tycker om att barn förr fick ligga ensamma på sjukhus utan sina föräldrar.
Barn lämnas fortfarande ensamma på sjukhus utan sina föräldrar i Sverige idag. Det finns ett stort antal Neonatalavdelningar i Sverige där det inte finns plats för övernattande föräldrar. Jag är oerhört glad att vi inte hamnade på en sån avdelning.
Det är en otroligt viktig fråga. Där kan verkligen ni läsare göra skillnad genom att påverka eller bli sjukvårdspolitiker. För det handlar ALLTID om en ekonomisk prioritering i landstingen att inte bygga om avdelningarna till avdelningar med plats för föräldrar.
Jag tror dock att man inte ska underskatta traumat av att se sitt nyfödda barn livlöst och gråblått i ett läge där man har förväntat sig att se ett sprattlande, rosigt och skrikande barn.
Men, å andra sidan kan det vara lika traumatiserande att inte veta exakt vad som har hänt med ens barn och hur det har sett ut.
De enda åtgärder jag inte har sett av det som har gjorts med min dotter sen hon föddes för 12 veckor sedan i v24+0, är den initiala återupplivningen (dock närvarade min man), de 10 intuberingarna (har varit närvarande men inte tittat på), och en operation. För mig har det varit skönt att se att åtgärderna inte har sett så hemska ut som jag föreställt mig. Men, det värsta har nog faktiskt varit att se henne livlös och gråblå, när hon inte andas, när hennes puls varierar kraftigt och man ser i läkarnas och sköterskornas blickar att det är allvar. Just det skulle jag gärna ha sluppit se.
Kloka tankar!
Vet man vilka mammor som har större risk att få bebisar med lättare eller svårare syrebrist? Är det sant att det är ovanligt med syrebrist vid riktigt snabba förlossningar, där mamma inte ens hinner in till sjukhuset?
Det är vad jag också hört och det är också rimligt att tro. Långa krystningsskeden hos bebisar med navelsträngen flera varv kring kroppen är något som kan leda till att bebisen inte får tillräckligt med syre eftersom flödet i navelsträngen kläms av under värkarna. Och något långvarigt krystande är det ju inte tal om när mamma inte ens hinner till sjukhus.