This post is also available in: English
Det här inlägget kom till efter att någon kommit till bloggen genom sökningen “varför är jag sån hemsk mamma”. Googlingen skapade en omedelbar medkänsla, nog är vi många som någon gång känt att “jag orkar inte med mina barn” och alla känner vi väl oss som en dålig mamma då och då
Jag skulle vilja säga det här till dig, okända medmänniska, om du läser det här:
Kära du som känner att du inte orkar med dina barn!
Det är en vanlig, och mycket smärtsam känsla att känna sig som en dålig mamma. Jag skulle säga att alla gör det någon gång, vissa oftare än andra. Ibland är vi dåliga mammor, ibland inte. Det är också vanligt att någon gång känna att man inte orkar med sina barn.
Du okända, kanske har du gjort något riktigt hemskt mot ditt barn, slagit barnet eller skrikit elakheter åt det. I så fall skäms du förstås något fruktansvärt. Det är riktigt, skam är en känsla som ska hindra oss att göra något dumt igen. Tyvärr kan skam vara en ganska förlamande känsla.
Jag skulle, om det är så att du slagit eller på annat sätt varit elak mot ditt barn vilja ge dig några tankar som kanske kan hjälpa till på vägen. När vi gör något dumt mot våra barn, beror det oftast på att vi inte haft energi och resurser nog att klara av de krav som ställs på oss som föräldrar.
Hur mycket energi och mentala resurser vi har varierar mellan olika personer, och för samma person under olika tider i livet. Därför varierar det också mycket vad vi orkar med. När vi inte orkar med, då kommer ofta ilskan, tålamodet försvinner, och vi gör elaka, dumma saker, även mot dem vi vet att vi inte får skada.
När du inte orkar med barnen – be om hjälp!
Om det är så att dina resurser inte räcker till för att ta hand om ditt (eller dina) barn på ett kärleksfullt sätt, kära du: sök hjälp! Har barnen en annan förälder: prata med den, be om avlastning om den andra föräldern kan göra det. Är du föräldraledig: se till att du blir sjukskriven så att någon annan kan ta över din föräldrapenning och hjälpa dig att ta hand om barnet.
Är du ensamstående: finns det någon i din närhet som kan hjälpa dig? Våga prata med den personen. Om det inte finns det: prata med din bvc-sköterska, eller personalen på Öppna förskolan, eller barnets förskola eller skola.
Är det akut, känner du att du inte kan lita på dig själv över natten, sök hjälp på barnakuten. Be dem att ta hand om barnet åt dig. Så får ni sova där, barnsköterskorna tar hand om barnet, och dagen efter hjälper sjukhusets kurator dig att få mer hjälp så ni så småningom kan flytta hem igen.
Om du vågar: ring Socialtjänstens familjeenhet och be om hjälp. Deras uppgift är att hjälpa familjer som inte har tillräckliga resurser för att kunna ta hand om sina barn på ett bra sätt.
Dålig mamma eller bara trött och sur?
Kanske är det inte så att du skadat ditt barn, kanske känner du dig dålig även om det värsta du gjort mot ditt barn är att du inte orkar leka med det så ofta och att du ibland skriker åt barnet när det biter dig. Om det är så, att du inte slagit ditt barn, inte tillfogat det fysisk smärta. Om du inte heller säger elaka saker åt ditt barn (till exempel “Du är så ful, du är det värsta som hänt mig i mitt liv, skitunge!”) utan bara arga saker (till exempel “Sluta! Jag orkar inte med när du skriker hela kvällen! Kan du inte sluta någon gång så jag får sova!“) så behöver du inte skämmas.
Då är du en tillräckligt bra förälder- Men du mår nog inte så bra själv om du tänker att du är en dålig mamma. Finns det någon du kan prata med om det? Om hur du mår och tänker och känner? Din partner? En vän? En kurator? BVC-sköterskan? Dina egna föräldrar?
Det är jättevanligt med depressioner hos föräldrar, ja hos människor i allmänhet, men ännu vanligare hos föräldrar, särskilt med små barn. Ett symtom på depression är att känna sig hemskare än vad man egentligen är. Depression är en behandlingsbar sjukdom, som behöver upptäckas och behandlas så snart som möjligt. Därför är det viktigt att ta känslor som att man är en dålig mamma och inte orkar med sina barn på allvar.
Varma hälsningar
Cecilia
Läs mer:
Kolik hos spädbarn – magdroppar, akupunktur, vad hjälper?
Förlossningsdepression – när det är svårt att bli förälder
Oro för barn. Vad göra som orolig förälder?
Trotsåldern – så hanterar du treårstrots hos barn
Att bli en bra mamma när ens egen barndom var förfärlig
Mamma med psykisk sjukdom eller funktionsvariation
Spädbarns sömn – hur mycket eller lite är normalt?
Att hitta andra föräldralediga – vad göra som föräldraledig?
Min bebis vill bara sova på mig och din vill inte vara i famnen
så många gånger jag återkommit till detta inlägg och imponerats av dess värme, klokskap och trygghet. än mer nu som ensamstående på heltid till tre där en missbrukande pappa tyvärr har behövt stängas ute från våra liv. efter ytterligare en helg av att känna mig som om jag bara skriker på mina barn och reagerar för minsta lilla finner jag sådan tröst i att jag inte är en dålig mamma, bara slut i en tuff situation. varje dag tänker jag “Men det gör det inte okej att bli så arg på barnen, det är inte deras fel att deras pappa inte kan ta sitt ansvar.” men ditt inlägg hjälpte mig att påminna mig om att det faktiskt inte är mitt fel heller. (Han var frisk när vi bildade familj).
ps jobbar förstås på att hitta avlastning och konstruktiva lösningar, men ibland faller inte allt på plats i en handvändning.
tack!
Tack för detta genuint kärleksfulla och välmenande inlägg, och för en fantastisk blogg i övrigt. Jag är småbarnsmamma och kollega inom annan specialitet, och jag brukar uppge den här bloggen och 1177.se som de enda sidor man skall läsa när man googlar sina barns symtom.
Just nu har jag stängt in mig i gästhuset i sommarstugan efter en explosiv konflikt med treåringen gällande handtvätt. Jag uttalade dem inte högt, men åh så många fula ord jag rabblade i huvudet. Jag blev ledsen av konflikten, men mår i grunden bra och har allt stöd och avlastning jag kan önska mig av make och föräldrar. Jag behövde bara gå in här och få bekräftat att det finns fler som känner såhär ibland.
<3 <3 <3
Tack! Jag kom till raden: då är du en bra förälder. Där började jag gråta. Jag hoppas att jag håller ihop under den här perioden och kanske söker hjälp.
Stor kram till dig! Och våga be om hjälp!
Vilket fint, ickedömande inlägg!
Vilket fint och kärleksfullt inlägg!
Tack för det. Det är nog en hel del som googlar på sånt. Jag gjorde det. Jag bröt ihop fullständigt på min två och ett halvt år gamla son idag. Betedde mig hemskt dåligt när han inte ville äta maten och han krånglade, då tog jag bort maten och satte ned honom bryskt på golvet och sade att då får han ingen mat, då började han skrika och gråta. Fick panik och skrek jättehögt flera gånger att jag orkar inte mer nu! Sprang iväg, höll för öronen och låste in mig på toaletten och sen sprang jag ut ur huset och grät. Kom tillbaka efter 20 sekunder, men det bara fortsatte, mer konflikt och reaktioner från bägge håll. Till slut så grät vi tillsammans i säkert 20 minuter tills vi lugnade ned oss. Jag försökte förklara för honom, och vi pratade igenom det som hänt. Han sade att han blev ledsen när pappa sprang iväg till toaletten och han inte fick komma in. Jag skuldbelade honom inte, och avvisade honom inte, men behövde samla mig i all paniken. Usch, jag känner mig så hemsk. Min egen pappa är väldigt sjuk nu, och det har skapat en massa stress i mig, och idag så släppte det fullständigt.
Kram på dig! Det låter som att du var en jättebra mamma idag tycker jag!
Tack Cecilia, du har med detta inlägg fått mig att förstå att jag måste få hjälp att ta mig igenom min vardag. Skulle aldrig slå min dotter men att ständigt vara irriterad när hon gnäller får mig att verkligen må uselt som mamma. Att komma på sig själv att tänka att livet är meningslöst och bara jobbigt att ens få fötterna utanför sängen, då jag har den finaste lilla människa som finns i mitt liv hela tiden och som faktiskt behöver mig. Att aldrig kunna bara vara med sitt barn utan att tappa humöret då allt är så tröttsamt. Hela tiden vara irriterad av total utmattning. Än en gång tack, detta behövde jag verkligen läsa!
Tack!!! Precis vad jag behövde läsa innan jag försöker sova efter en fruktansvärd dag. Jag är inte ensam …tack!!
Så fint och inkännande inlägg! För alla som tagit steget till att söka hjälp: Så starkt gjort! Och OM du inte får den hjälp du behöver av den första du pratar med, eller upplever att du inte blir lyssbadpå – det är inte ditt fel. Du har bara inte hottar rätt person än. Fråga igen och igen, be om hjälp trots att du egentligen inte orkar, för det finns hjälp att få, du har bara inte blivit rätt bemött – än.
Fick fram detta genom googling “jag orkar inte med mina barn”. Föräldraledig och har en ettåring och en tvååring. Försökt hinta om att jag inte orkar mer till familj men mina föräldrar tycker nog lite att jag har ju skapat situationen. De tar äldste då och då men jag skulle behöva mer hjälp men törs inte visa mig svag. Min sambo tycker att detta är “Mitt jobb” och borde inte vara några konstigheter. Han tar mig inte på helt allvar. Han jobbar ju och får in pengarna, hur svårt ska det vara att vara hemma hela tiden, tycker han. Jag har ingen att prata med utan att bli dömd. Jag har ej skadat de, jag skäller lite hårt ibland, låter de skrika utan tröst ibland. Får mig bara att må ännu sämre. Men de vägrar sova. De hatar att sova. Nattningarna tar timmar och jag har aldrig en timme fritt för att röja kök eller dylikt. Får alltid höra att det är stökigt, att jag inte sköter mig. Både av familj och sambo. Jag kan vara uppe halva nätterna för att städa. Jag är så trött. Ingen förstår…
Kära Ida!
Det låter väldigt tufft för dig. Har du förtroende för din BVC-sköterska? Ring isåfall henne när BVC öppnar igen efter nyår. Om du inte orkar till dess, prova att visa dig svag för dina föräldrar. Din sambo verkar ju inte ge mycket stöd, kan du berätta om det för dina föräldrar? Ett annat alternativ kan vara att ringa barnsjuksköterskorna på knodd.se och be om vägledning och stöd. En kurator på vårdcentralen eller kommunens familjestöd via socialtjänsten är också bra platser där det jobbar människor just för att hjälpa till i situationer som din.
Varma hälsningar och all styrka till dig över julhelgen!
Cecilia
Jag kände direkt efter denna underbara text att jag måste skriva av mig lite. Jag har läst alla kommentarer och Gud vad skönt att man inte behöver känna sig ensam i allt detta… Nu har jag aldrig slagit mina barn eller skrikit fula ord och liknande (inte ens tänkt dem faktiskt), men jag har skrikit högt typ ’’sluta hålla på, sluta skrika, sluta med det där’’ osv. Jag har också tagit ner mitt lilla lite hårdare på sängen eller på skötbordet 🙁 utan att han slagit sig, det var inte så men att jag behövt hålla i ordentligt för att ta på byxor eller blöja och liknande, när han absolut inte ville samarbeta. Det blir så att han vrider kroppen (envis och stark liten 1 år och 5 mån) så att jag nästan inte kan hålla kvar på skötbordet… tillsammans med det är det sparkar, skrik osv. Man blir tokig efter en halv minut så där.
Ju jag har låtit honom många gånger ner utan att jag kämpade emot, men ibland har inte jag tid, ibland ska vi hinna ut osv. Det går liksom inte som han vill jämt, försöker jag intala mig.
Sen går han runt och bara kör atombomb hemma, allt ska förstöras, kastas, det ska bli kladd, soffan vill jag ärligt talat slänga tillsammans med mattan i vardagsrummet. Gud vet vad det inte finns i dem två… Jag känner mig så utmattad av att bara gå runt och plockar och ställer saker på sina plats.. jag är ganska ordningsam så men ändå jag tolererar och förstår att med små barn så är det lite rörigt osv. Men ibland kokar det bara över.
Sen min man, han har verkligen tappat tålamodet, jag måste kompensera jätte mycket känner jag, för att han ska slippa bråka med barnet och det känns som att hela hans ’’bra energi’’ går åt på jobbet. Sen hemma är han antigen trött-utmattad och somnar på soffan så fort barnen somnat så man inte riktigt hinner ens ses, eller så får han raseriutbrott. Han skriker på mig utan att han sen fattar att han har gjort det. Hans förlåt kan han slänga till toan. Det är typ om jag säger när lillan skriker och fäster sig vid hans byxor, men ta upp honom så slipper vi detta… då skriker han åt mig osv. Inte hela tiden men när det händer då är det verkligen inte kult.
Sen har vi ett barn till, 8-åringen som stackars måste liksom lyssna på allt detta :(((( och jag sa till min man tänk på barnen, att vi måste chilla lite och verkligen tänka på dem. 8-åringen har en så bra självkänsla, han är så underbar och trygg och jag vill inte att han ska börja tappa det och börja bråka… 🙁 Lillan kör slut på oss med sin trots och vi liksom kan inte bete oss som vuxna… ond cirkel.Jag känner också att när jag är själv med barnen, då är det mycket mer harmoniskt, det har min första också sagt många gånger.
Ja, så det är lite så… kortfattat. Men i alla fall är jag lite gladare att jag hittade denna sidan. Tack snälla alla för att ni delade så blev jag också inspirerad på att skriva av mig.
Vi har inga föräldrar eller familj här, möjligheterna till barnvakt är väldigt små då det blir en ekonomisk fråga men jag är också inte så trygg med att lämna mina barn till dem jag inte känner.
Jag undrar vad man kan göra när man får ångestattacker när man är ensam hemma med sitt lilla barn. Jag är mammaledig och hemma med min lilla pojke som är 15 månader. Pga bland annat dödsfall bland mina nära och kära så mår jag fruktansvärt dåligt, har ibland någon bra dag men ofta mycket ångest och deppighet. När jag får ångest så får jag panik, vill vråla rakt ut som ett djur och springa hemifrån och jag blir så övergiven och rädd för jag vet inte vart jag ska ta mig till eller vart jag ska ta vägen. Brukar försöka säga till min son då “mamma är jätteledsen och trött, jag märker atr du märker det, vi ska åka iväg nu snabbt” och så rafsar jag snabbt ihop allt som behövs och åker hemifrån, hem till mamma om det går, eller till stan bland folk, då brukar det släppa efter en stund. Men det känns som jag flyr och flyr hela tiden, och det händer kanske 4 dagar av 5. Vad kan jag göra annorlunda? Hur hanterar man ångest när man är ensam med sitt barn? Det är ju så svårt att vara lyhörd och empatisk och fin när man är mitt i ångesten, speciellt om det sammanfaller med att barnet är argt eller avigt, även om man försöker..
Hej Josefin! Jag tycker att det låter som du hanterar situationen så bra du kan. Vad tror du om att träffa en psykolog för att diskutera ännu mer strategier och behandling mot ångesten? Kram!
Hej kära Cecilia. Några gånger har jag skrikit åt min nu ettåriga dotter och nån gång lyft upp/lagt ner henne byrskt. Jag försöker lägga ner morgonamningen och igår mrose grät hon mer eller mindre från kl. 02, och till slut tappade jag tålamodet. Mår så fruktansvärt dåligt över detta! Så imorse fick hon amma trots allt. I samma veva har hon börjat deltid på dagis. Igår när jag hämtade henne efter första dagen själv så noterade hon mig knappt. Jag får för mig att hon är arg på mig. Tänk om jag förbrukat förtroendet hos henne? Tänk om hon känner att jag är totalt oberäknelig? Är vår relation förstörd nu?
Kära Sara! Det låter jobbigt för dig. Tiden när man trappar ner på amningen och barnen börjar på dagis är ofta tuff, det är mycket omställningar. Men jag tror inte hon lät bli att notera dig på grund av att du blivit arg. Det var nog kul på dagis. Och er relation är inte förstörd. Den skapas hela livet.
Har googlat hela morgonen på saker som “jag säger fula ord till mitt barn” och “beter mig som en dålig mamma” etc. Hittade denna sida och känner att jag behöver skriva av mig. Vet inte riktigt vart jag ska vända mig just nu.
Är en mamma på 34 år till två barn, en dotter på snart 2 år och en son på 7 år som nyligen fått diagnosen ADHD och ODD. De sista 4 åren har vart jättetuffa och vi (jag och barnens pappa) har kämpat med vår “vilda och trotsiga” lilla kille. Nu har vi äntligen fått ett svar på varför han är som han är och vi kan tillsammans med BUP och skola få den hjälp han och vi behöver.
Men saken är den att jag är så trött och har inget tålamod kvar. Jag beter mig helt enkelt dåligt mot min son, jag ångrar mig sedan och mår galet dåligt av mina skuldkänslor. Det finns så många gånger då jag har tagit honom lite för hårt i armen eller skrikit fula ord i ren desperation. Inte en enda dag kan gå utan någon slags tumult hemma och/eller i skolan.
Han menar ju inget illa, han rår ju inte för sina impulsiva och icke genomtänkta handlingar – jag vet ju det! Och ändå så brister det ibland för mig. Jag vet i samma sekund som jag säger något dumt att jag inte borde, men det hjälper liksom inte. Framför allt inte i stressade situationer, ex när man ska iväg till skola/dagis/jobb på morgonen och klockan tickar.
Som i morse när vi skulle sätta oss i bilen, då tar han med sig sin 2-åriga lillasyster till bilen medans jag håller på att knyta skorna. Han öppnar bildörren och hoppar in och smäller sedan igen dörren utan att tänka på att lillasyster står bredvid med fingrarna på dörrkarmen. Vad tror ni händer? Jo han smäller igen dörren och klämmer hennes små fingrar så att de blir helt blå. Jag vet att det var en olyckshändelse och jag vet att han inte menade något illa men när det är såna här händelse flera gånger VARJE DAG så blir man knäpp. Jag känner att jag måste hålla kollen HELA TIDEN för att inget ska hända, för att inget ska gå sönder, eller för att ingen ska göra sig illa. Men man räcker ju inte till, man kan ju inte vara där 100 % hela tiden. Det är så otroligt frusterande och stressande att känna så.
Tillbaka till händelsen i morse, han klämmer lillasysterns fingrar så hon gallskriker och jag blir så arg och irriterad över att jag inte ens kan knyta skorna i 2 sekunder utan att det händer något. Jag vet att jag inte borde blir arg i denna situation, jag vet! Men det är en känsla som sköljer över mig och som jag inte kan hindra. Jag blir arg och skriker “vafan, ditt jävla arsle, du klämmer ju hennes fingrar” samtidigt som jag öppnar bildörren och får loss lillasysters fingrar.
Usch, jag skäms och mår dåligt över mitt beteende och jag vet att det inte underlättar för varken sonen, dottern eller mig själv. Jag gråter i bilen på väg till jobbet och säger till mig själv att jag aldrig mer ska säga något liknande till honom igen! Men jag vet att jag har sagt så till mig själv så många gånger förut.
Jag är så trött, har inte sovit en hel natt på över två år. Vår dotter har vaknat 2-3 gånger varje natt sedan hon föddes och gör det fortfarande. Min trötthet i samband med stressiga situationer är en mycket dålig kombo och gör mig till ett monster.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska sluta upp med detta hemska beteende. Jag är, emellanåt, som en tickande bomb.
Jag tänker ofta att det inte är så konstigt att vår son har dessa svårigheter med tanke på hur jag själv är. Kanske har jag också någon slags diagnos i grund och botten? Eller så kanske det är så att man som heltidsarbetande mamma till två barn, en man med eget företag (=jobbar jämt), en son med ADHD och ODD och en dotter som inte sover på nätter (=konstant sömnbrist) helt enkelt håller på att bryta ihop?
Vissa dagar är såklart bättre än andra, men i dag är det ingen bra dag…
Till min älskade son vill jag säga; jag älskar dig och vill dig allt väl! Jag är så ledsen för de gånger jag inte har vart den mamma du förtjänar!
Tack för att du delar med dig. Du beskriver så väl hur det kan vara att vara mamma till barn med extra behov. Hoppas du fått hjälp med föräldrastöd via BUP. Socialtjänsten har också föräldrastöd som man kan söka själv (inte att förväxla med orosanmälan för barn som far illa). Om du inte alls kan sova och mår alldeles uselt kanske du behöver gå till vårdcentralen för att få hjälp med samtalsstöd, kanske sjukskrivning ett tag och eventuell annan behandling.
Kram!
Jag vill också säga tack för att du delade med dig! Jag läser din text nu 5 år senare då jag också gör en desperat googling. Känner igen mig så väl: heltidsarbetande mamma till två barn (6 resp 4,5 år), varav den äldste nyss fått autism-diagnos. Maken/barnens pappa är egenföretagare (jepp, jobbar jämt..)
Så mycket skuld och skam jag känner för mina ständiga tillkortakommanden, särskilt gentemot min äldsta son. Det hjälper att veta att man inte är ensam. Man vet det ju – att man inte är ensam – men att konkret få läsa/höra någon beskriva en liknade livssituation betyder mycket.
/en till trött mamma
Du är verkligen inte ensam! Tack för att du delar med dig.
Så underbart skrivet!
Själv sökte jag sent omsider hjälp hos en gynekolog för min extremt svåra pms som fick mig att må så dåligt och vara en sån explosiv mamma att jag övervägde självmord. Jag trodde i alla fall att det bara var pms. Men hon var en klok underbar läkare som kollade min sköldkörtel också – och det visade sig att jag hade underfunktion i den och till följd av detta led av en ganska svår depression utöver pms:en. Själv trodde jag att jag bara behövde rycka upp mig…så typiskt kvinnor på nåt vis! Så nu äter jag både Levaxin (på heltid förstås) och antidepressiv medicin under pms-perioden och mår tusen gånger bättre, jag har fått tillbaka min riktiga personlighet.
Vad jag försöker säga är att kvinnor många gånger mår väldigt dåligt och inte orkar med sina barn på grund av en FYSISK sjukdom som faktiskt kan åtgärdas. Det handlar inte alltid om att bara “rycka upp sig” eller “få vila ut”, som man själv gärna tror. Just sköldkörtelproblem är ju vanligt hos kvinnor som närmar sig medelåldern och tydligen kan det triggas av bl.a. graviditet och förlossning, vad jag förstått.
Vad fantastikst att du tog dig tid att skriva detta inlägg. Tror många behövde få läsa detta. Vare sig man barn eller ej (som jag) Jag hade ingen aning att man kunde fara till barnakuten o få hjälp för en sådan sak. Tror de kan vara jätte viktigt för föräldrar att veta när de känns som att nu kommer de gå fruktansvärt galet om ingen hjälper mig, att man kan åka dit o få hälp. Underbart att du lyfte fram detta! 🙂
Å det här var väldigt fint och klokt skrivet. Jag älskar dina inlägg om att ta hand om sig själv för att orka göra bra saker för sina barn. Min mamma orkade inte längre och gav upp när jag var drygt ett år. Jag har genom min utbildning varit med på besök hemma hos mammor där de screenat för depression och jag tror verkligen att sådana insatser kan göra skillnad. Det känns så skönt att du och andra lyfter frågan och ger konkreta verktyg åt föräldrar som känner att de inte orkar eller duger. Tror inte det pratades alls om det på 80-talet när mina föräldrar hade behövt det.
Tack, av hela hjärtat tack för att du skriver. Förstår du vad värdefullt det är för en utbränd, astrött mamma att hitta hit och läsa? Det är som syre!
Jag hamnade här pga vår 3-åring. Vår fina, tokiga, smarta, roliga och JOBBIGA 3åring. Som Slår och river och biter sin storebror så han blöder. Som inte kan sova utan mig, som skriker och bråkar varje natt för att hon inte får mjölk (som vi slutade med för ett år sen) som är så mammig så mammig att hon slår och sparkar pappa och skriker ”gå! Gå!” Om han försöker trösta, eller lägga, eller tvätta håret, eller bara visa tillgivenhet.
Vi går hos barnpsykolog och det ger inget. Vi får inga råd. Hon vill bara att vi ska kartlägga och skriva upp men vi får inget konkret.
Och jag är så trött så trött.
Tilläggas bör kanske att jag även fick cancer när hon var ca 7 månader men att jag nu är frisk. Det var dock en hemsk tid och vi är sedan dess två mkt trötta föräldrar. Jag önskar det fanns någonstans man kunde vända sig (tro mig vi har gjort det mesta, ringt alla instanser) men bara att läsa detta hjälper. Det känns gott i själen att man inte är ensam i världen!
Tack och god jul ❤️
Varma hälsningar! Prova en annan barnpsykolog? En egen vuxenterapeut kanske? Låter som att det vore skönt för dig att få ventilera, men fint att du uppskattade texten 🙂