Hem När man inte orkar med sina barn – dålig mamma eller bara trött?

När man inte orkar med sina barn – dålig mamma eller bara trött?

This post is also available in: English

Det här inlägget kom till efter att någon kommit till bloggen genom sökningen “varför är jag sån hemsk mamma”. Googlingen skapade en omedelbar medkänsla, nog är vi många som någon gång känt att “jag orkar inte med mina barn” och alla känner vi väl oss som en dålig mamma då och då

Jag skulle vilja säga det här till dig, okända medmänniska, om du läser det här:

Kära du som känner att du inte orkar med dina barn!

Det är en vanlig, och mycket smärtsam känsla att känna sig som en dålig mamma. Jag skulle säga att alla gör det någon gång, vissa oftare än andra. Ibland är vi dåliga mammor, ibland inte. Det är också vanligt att någon gång känna att man inte orkar med sina barn.

Du okända, kanske har du gjort något riktigt hemskt mot ditt barn, slagit barnet eller skrikit elakheter åt det. I så fall skäms du förstås något fruktansvärt. Det är riktigt, skam är en känsla som ska hindra oss att göra något dumt igen. Tyvärr kan skam vara en ganska förlamande känsla.

Jag skulle, om det är så att du slagit eller på annat sätt varit elak mot ditt barn vilja ge dig några tankar som kanske kan hjälpa till på vägen. När vi gör något dumt mot våra barn, beror det oftast på att vi inte haft energi och resurser nog att klara av de krav som ställs på oss som föräldrar.

Hur mycket energi och mentala resurser vi har varierar mellan olika personer, och för samma person under olika tider i livet. Därför varierar det också mycket vad vi orkar med. När vi inte orkar med, då kommer ofta ilskan, tålamodet försvinner, och vi gör elaka, dumma saker, även mot dem vi vet att vi inte får skada.

När du inte orkar med barnen – be om hjälp!

Om det är så att dina resurser inte räcker till för att ta hand om ditt (eller dina) barn på ett kärleksfullt sätt, kära du: sök hjälp! Har barnen en annan förälder: prata med den, be om avlastning om den andra föräldern kan göra det. Är du föräldraledig: se till att du blir sjukskriven så att någon annan kan ta över din föräldrapenning och hjälpa dig att ta hand om barnet.

Är du ensamstående: finns det någon i din närhet som kan hjälpa dig? Våga prata med den personen. Om det inte finns det: prata med din bvc-sköterska, eller personalen på Öppna förskolan, eller barnets förskola eller skola.

Är det akut, känner du att du inte kan lita på dig själv över natten, sök hjälp på barnakuten. Be dem att ta hand om barnet åt dig. Så får ni sova där, barnsköterskorna tar hand om barnet, och dagen efter hjälper sjukhusets kurator dig att få mer hjälp så ni så småningom kan flytta hem igen.

Om du vågar: ring Socialtjänstens familjeenhet och be om hjälp. Deras uppgift är att hjälpa familjer som inte har tillräckliga resurser för att kunna ta hand om sina barn på ett bra sätt.

Dålig mamma eller bara trött och sur?

Kanske är det inte så att du skadat ditt barn, kanske känner du dig dålig även om det värsta du gjort mot ditt barn är att du inte orkar leka med det så ofta och att du ibland skriker åt barnet när det biter dig. Om det är så, att du inte slagit ditt barn, inte tillfogat det fysisk smärta. Om du inte heller säger elaka saker åt ditt barn (till exempel “Du är så ful, du är det värsta som hänt mig i mitt liv, skitunge!”) utan bara arga saker (till exempel “Sluta! Jag orkar inte med när du skriker hela kvällen! Kan du inte sluta någon gång så jag får sova!“) så behöver du inte skämmas.

Då är du en tillräckligt bra förälder- Men du mår nog inte så bra själv om du tänker att du är en dålig mamma. Finns det någon du kan prata med om det? Om hur du mår och tänker och känner? Din partner? En vän? En kurator? BVC-sköterskan? Dina egna föräldrar?

Det är jättevanligt med depressioner hos föräldrar, ja hos människor i allmänhet, men ännu vanligare hos föräldrar, särskilt med små barn. Ett symtom på depression är att känna sig hemskare än vad man egentligen är. Depression är en behandlingsbar sjukdom, som behöver upptäckas och behandlas så snart som möjligt. Därför är det viktigt att ta känslor som att man är en dålig mamma och inte orkar med sina barn på allvar.

Varma hälsningar

Cecilia

Läs mer:

Skaka aldrig en bebis

Kolik hos spädbarn – magdroppar, akupunktur, vad hjälper?

Förlossningsdepression – när det är svårt att bli förälder

Oro för barn. Vad göra som orolig förälder?

Trotsåldern  –  så hanterar du treårstrots hos barn

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var förfärlig

Mamma med psykisk sjukdom eller funktionsvariation

Spädbarns sömn – hur mycket eller lite är normalt?

Att hitta andra föräldralediga – vad göra som föräldraledig?

Min bebis vill bara sova på mig och din vill inte vara i famnen

Boktips: Nödrop från Lyckobubblan av Johanna Stenius

37 kommentarer till “När man inte orkar med sina barn – dålig mamma eller bara trött?”

  1. Tack, av hela hjärtat tack för att du skriver. Förstår du vad värdefullt det är för en utbränd, astrött mamma att hitta hit och läsa? Det är som syre!
    Jag hamnade här pga vår 3-åring. Vår fina, tokiga, smarta, roliga och JOBBIGA 3åring. Som Slår och river och biter sin storebror så han blöder. Som inte kan sova utan mig, som skriker och bråkar varje natt för att hon inte får mjölk (som vi slutade med för ett år sen) som är så mammig så mammig att hon slår och sparkar pappa och skriker ”gå! Gå!” Om han försöker trösta, eller lägga, eller tvätta håret, eller bara visa tillgivenhet.
    Vi går hos barnpsykolog och det ger inget. Vi får inga råd. Hon vill bara att vi ska kartlägga och skriva upp men vi får inget konkret.
    Och jag är så trött så trött.
    Tilläggas bör kanske att jag även fick cancer när hon var ca 7 månader men att jag nu är frisk. Det var dock en hemsk tid och vi är sedan dess två mkt trötta föräldrar. Jag önskar det fanns någonstans man kunde vända sig (tro mig vi har gjort det mesta, ringt alla instanser) men bara att läsa detta hjälper. Det känns gott i själen att man inte är ensam i världen!
    Tack och god jul ❤️

    1. Varma hälsningar! Prova en annan barnpsykolog? En egen vuxenterapeut kanske? Låter som att det vore skönt för dig att få ventilera, men fint att du uppskattade texten 🙂

  2. Jag kände direkt efter denna underbara text att jag måste skriva av mig lite. Jag har läst alla kommentarer och Gud vad skönt att man inte behöver känna sig ensam i allt detta… Nu har jag aldrig slagit mina barn eller skrikit fula ord och liknande (inte ens tänkt dem faktiskt), men jag har skrikit högt typ ’’sluta hålla på, sluta skrika, sluta med det där’’ osv. Jag har också tagit ner mitt lilla lite hårdare på sängen eller på skötbordet 🙁 utan att han slagit sig, det var inte så men att jag behövt hålla i ordentligt för att ta på byxor eller blöja och liknande, när han absolut inte ville samarbeta. Det blir så att han vrider kroppen (envis och stark liten 1 år och 5 mån) så att jag nästan inte kan hålla kvar på skötbordet… tillsammans med det är det sparkar, skrik osv. Man blir tokig efter en halv minut så där.
    Ju jag har låtit honom många gånger ner utan att jag kämpade emot, men ibland har inte jag tid, ibland ska vi hinna ut osv. Det går liksom inte som han vill jämt, försöker jag intala mig.
    Sen går han runt och bara kör atombomb hemma, allt ska förstöras, kastas, det ska bli kladd, soffan vill jag ärligt talat slänga tillsammans med mattan i vardagsrummet. Gud vet vad det inte finns i dem två… Jag känner mig så utmattad av att bara gå runt och plockar och ställer saker på sina plats.. jag är ganska ordningsam så men ändå jag tolererar och förstår att med små barn så är det lite rörigt osv. Men ibland kokar det bara över.
    Sen min man, han har verkligen tappat tålamodet, jag måste kompensera jätte mycket känner jag, för att han ska slippa bråka med barnet och det känns som att hela hans ’’bra energi’’ går åt på jobbet. Sen hemma är han antigen trött-utmattad och somnar på soffan så fort barnen somnat så man inte riktigt hinner ens ses, eller så får han raseriutbrott. Han skriker på mig utan att han sen fattar att han har gjort det. Hans förlåt kan han slänga till toan. Det är typ om jag säger när lillan skriker och fäster sig vid hans byxor, men ta upp honom så slipper vi detta… då skriker han åt mig osv. Inte hela tiden men när det händer då är det verkligen inte kult.
    Sen har vi ett barn till, 8-åringen som stackars måste liksom lyssna på allt detta :(((( och jag sa till min man tänk på barnen, att vi måste chilla lite och verkligen tänka på dem. 8-åringen har en så bra självkänsla, han är så underbar och trygg och jag vill inte att han ska börja tappa det och börja bråka… 🙁 Lillan kör slut på oss med sin trots och vi liksom kan inte bete oss som vuxna… ond cirkel.Jag känner också att när jag är själv med barnen, då är det mycket mer harmoniskt, det har min första också sagt många gånger.
    Ja, så det är lite så… kortfattat. Men i alla fall är jag lite gladare att jag hittade denna sidan. Tack snälla alla för att ni delade så blev jag också inspirerad på att skriva av mig.
    Vi har inga föräldrar eller familj här, möjligheterna till barnvakt är väldigt små då det blir en ekonomisk fråga men jag är också inte så trygg med att lämna mina barn till dem jag inte känner.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *