This post is also available in: English
Oro för barn ingår i föräldraskapet. I våras delade ni med er av era orosmoln, för att barnen inte skulle få kompisar, eller bli sjuka, eller dö. Vi märker ju också på
barnsjukhuset att oron är stor hos många föräldrar. Det här inlägget handlar om när oron blir överdriven och vad du ska göra då.
Oro för barn – vanligt hos föräldrar
De flesta människor oroar sig – för framtiden, för miljön eller för någon annan Många märker att oron blir en vanligare och starkare känsla när de för barn. Och visst är föräldraskapet en nästan outtömlig källa till rädsla och oro för mer eller mindre sannolika faror. Tänk om barnet blir ensamt? Har en förfärlig, oupptäckt sjukdom? Om du märker att oron över dina barn eller ditt föräldraskap tar för stor plats i ditt liv finns det saker du kan göra för att låta oron ta lagom stor plats.
Oro är tankar om framtiden som inte leder vidare
När man oroar sig tänker man nästan alltid tyst för sig själv. Det är snabba och inte helt medvetna tankar. Orostankarna går att formulera i ord. Om du försöker uppmärksamma vilka tankar som rör sig genom huvudet när du känner dig orolig kommer du kanske märka att de väldigt ofta kan formuleras med en mening som börjar ”tänk om…”
”tänk om mitt barn har cancer”
”tänk om jag kommer att skada henne genom att arbeta så mycket”
”tänk om han kommer att bli ensam i skolan”
Du märker kanske att oro nästan alltid om något som kommer att hända – eller rättare sagt, om sådant som skulle kunna hända om det vill sig riktigt illa. Men orostankarna brukar vara som suddiga fotografier. Det är svårt att veta precis vad de föreställer. Vad är det som skulle kunna gå så illa? När kommer det att hända?
Oro är ett sätt att låta bli att lösa problem
Det här är något av det underligaste med oro: det leder inte framåt. Man oroar sig ju över saker som verkligen betyder något, och det är ju lätt att tänka sig att man tar itu med saker genom att tänka igenom dem. Väldigt många av oss har också en känsla av att faktiskt göra något av våra svårigheter när vi oroar oss. Tänk vad som skulle hända om jag inte oroade mig för mitt barns hälsa? Tänk om jag skulle missa en underlig prick på huden? Glömma bort en läkartid? Oron känns på samma gång oundgänglig och ångestfylld, både livsviktig och outhärdlig. Väldigt ofta leder oro faktiskt till passivitet. Ju mer man oroar sig, desto mer outhärdligt känns det man oroar sig för. I stället för att möta det låter man bli att göra något alls utom att – just det: oroa sig.
Vad ska jag göra i stället?
Om du känner igen dig så här långt kan du försöka utmana dina tankar om oro. Du kan pröva att tänka på något tillfälle i ditt liv när du har oroat dig riktigt mycket. Kunde du ha gjort saken bättre genom att oroa dig lite till? Ledde oron till att du förändrade något i ditt sätt att handskas med livet?
Oro för barn får de svåra känslorna att leva vidare
Oron får inte bara problem att verka olösliga, den kan också få känslor som rädsla, sorg och ångest att dröja kvar. När vi blir rädda reagerar hjärnan och kroppen på ett sätt som förbereder för försvar: vaksamheten ökar, vi svettas, hjärtat slår först långsammare och sedan allt snabbare. De här och flera andra reaktioner sätts igång i några av hjärnans äldsta delar. Det normala är att de så småningom ebbar ut, bland annat för att andra delar av hjärnan kan styra dem. Men oro verkar kunna ställa till det hela. När man oroar sig blir rädslan och ångesten mindre intensiv, men den ebbar inte heller ut som den skulle ha gjort annars.
I psykologiska experiment märker man det genom att människor som oroar sig över något de varit med om fortsätter visa samma kroppsliga tecken på rädsla och ångest under längre tid än andra. I det vardagslivet märks det genom att oro brukar gå hand i hand med olust, dåligt humör och sorg.
Kartlägg din oro
Om du tycker att din oro har tagit för mycket plats finns det några saker du kan göra. Det första är att lära känna din oro. Vad handlar de egentligen om, de där tankarna som går genom huvudet? Uppmärksamma dem, och skriv gärna ner dem. Sedan kan du försöka ifrågasätta dem. Hur troligt är det, det du är rädd för att dina barn skulle kunna råka ut för? Finns det andra sätt att se på saken. Tryck inte undan eller förneka, utan försök att undersöka saken med kloka argument.
Lös problemen
Det andra rådet är att ge dig själv tid för att lösa problem du oroar dig för. Bestäm en tid – kanske en timme på söndagkvällen – då du verkligen ägnar dig åt att komma på lösningar. Det kan vara klokt att vara väldigt konkret, kanske skriva ner vad du ska göra och hur. Be om hjälp av någon annan om du tycker att det hjälper, och om du har möjlighet.
Har du en orosplikt?
Det tredje rådet, så – tänk igenom dina egna föreställningar om oro. Har du tankar om att du behöver oroa dig? För din skull – eller för någon annan? Tänker du att oron gör nytta? Att den är en slags plikt? Sådana föreställningar är ofta invanda, nästan automatiska och kan vara svåra att få tag i. Men att utmana dem kan vara ett sätt att släppa taget om oron.
När du behöver hjälp av andra med din oro
Om oron blir så stark och svår att kontrollera att den hindrar dig från att leva ditt liv är det en bra ide att söka upp en psykolog eller läkare för råd och hjälp. Stark oro kan vara en del av ett psykiatriskt tillstånd, till exempel generaliserat ångestsyndrom/generaliserad orosstörning eller depression. Psykologen eller läkaren kan hjälpa till med bedömning, diagnos och behandling. Vårdcentralen eller företagshälsovården är bra att vända sig till i första hand.
Läs mer:
Att känna sig som en dålig mamma – när man inte orkar med sina barn
Förlossningsdepression – när det är svårt att bli förälder
Att få en bebis efter ofrivillig barnlöshet
Mamma med borderline – råd och stöd i ett utmanande föräldraskap
Jag är så otroligt vardagslycklig. Jag har en man som jag älskar och som älskar mig. Tillsammans har vi en liten dotter, vårt kärleksbarn. Vi har båda fantastiskt inspirerande jobb som dessutom betalar bra.
Jag har kommit på mig själv med att oroa mig för att jag har det “för bra”. Jag har år av psykisk misshandel och sexuella övergrepp bakom mig. Under den svåra tiden av mitt liv så tänkte jag ofta att “det kan i alla fall inte bli värre än såhär”, alltså behövde jag aldrig oroa mig. Jag visste att jag inte kunde sjunka djupare.
Nu gnager oron ständigt, för nu kan det bli otroligt mycket värre, följden blir att jag hela tiden går och väntar på dråpslaget… på den där dagen då allt faller… för den måste väl komma? Man kan väl inte ha det såhär bra för alltid?
Nej, den måste inte komma. Du har rätt att må bra, och att njuta av det. Och om du drabbas av framtida katastrof, skulle någonting vara bättre då om du inte njutit av din lycka medan den varade?
Ser ständigt kistorna i kyrkan.. Har tre barn 19/17/8 år. Oroar mig (ibland mer eller mindre) att det ska hända dem något så som dödsfall. Ser framför mig hur de ser ut liggandes i vita kistan. Ser även framför mig hur jag får dödsbeskedet (mest när jag är på jobb) kan känna känslan. Mår bäst när alla tre barn är samlade hemma. Då har jag kontrollen!
Stora dottern har just nu en depression och äter antidepressiva. Svarar hon inte i telefon håller jag på att braka ihop. Jobbigt när jag arbetar.
Jag måste släppa kontrollen men hur?
Det låter som att du har det tufft och en väldig oro. Jag skulle rekommendera att du ringer till vårdcentralen och ber om en kuratorskontakt själv alternativt en läkarbedömning av din oro. Ta hand om dig! Det finns jättebra hjälp att få mot svår oro.
Hej,
Jag löste ditt inlägg om barn och Coronaviruset men kunde inte lämna en kommentar under det inlägget. Jag har en snart sju veckor gammal bebis hemma och är livrädd att hon ska drabbas av viruset, få komplikationer så som infektioner osv som ska leda till bestående skador och i värsta fall avlida. Hur tror du så små barn skulle påverkas av viruset?
Tack för en informativ och bra blogg!
Med vänlig hälsning,
Evelina, en otroligt orolig mamma
Vad man kan se hittills verkar små barn, även spädbarn, drabbas lindrigt av coronaviruset. Man kan tänka sig att de som får symptom får hosta, andningsbesvär och inte orkar äta, och att den absoluta merparten av dem som behöver någon vård (de flesta klarar sig nog utan) klarar sig med sondmatning och inhalationer. Bestående skador ter sig extremt osannolikt, och om några barn avlider lär det vara extremprematurer eller svårt hjärt- lungsjuka barn.
Hälsningar,
Cecilia
Johan, har du några tips på hur man kan förhålla sig på ett respektfullt men samtidigt konstruktivt sätt till föräldrar som favoriserar för “alternativa” behandlingsmetoder och kanske t om har dåliga erfarenheter av den traditionella vården. Hur stöder man dem i sin föräldraroll och respekterar deras livsstil samtidigt som man uppmuntrar dem att söka vetenskapligt belagd vård när det är befogat i synnerhet när det gäller barn? Vore också interessant att höra vad Cecilia och Lina har för erfarenheter som läkare av detta. Hur bemöter ni föräldrar som drar sig för att söka “traditionell” vård till sina barn?
Jag tycker det vore intressant att få läsa något om dagisinskolning. Nu är det inte aktuellt för mig, men jag och flera av mina vänner upplevde den separationen som otroligt jobbig, trots att vi har en positiv inställning till dagis. Eller kanske ett inlägg om separationer från små barn över huvud taget – hur hanterar man barnets och sina egna känslor på bästa sätt?
Jag är psykolog och läser din blogg med stor behållning! Skulle gärna se fler psykologinlägg. Malin Alven skriver vettigt, ömsint och inspirerande om barn och föräldrar tycker jag. Hon är nog min önskegästbloggare!
Ja, hon är vår önskegästbloggare också!