Oro för barn. Vad göra som orolig förälder?

This post is also available in: English

Oro för barn ingår i föräldraskapet.  I våras delade ni med er av era orosmoln, för att barnen inte skulle få kompisar, eller bli sjuka, eller dö. Vi märker ju också på
barnsjukhuset att oron är stor hos många föräldrar. Det här inlägget handlar om när oron blir överdriven och vad du ska göra då.

Oro för barn – vanligt hos föräldrar 

De flesta människor oroar sig – för framtiden, för miljön eller för någon annan Många märker att oron blir en vanligare och starkare känsla när de för barn. Och visst är föräldraskapet en nästan outtömlig källa till rädsla och oro för mer eller mindre sannolika faror. Tänk om barnet blir ensamt? Har en förfärlig, oupptäckt sjukdom? Om du märker att oron över dina barn eller ditt föräldraskap tar för stor plats i ditt liv finns det saker du kan göra för att låta oron ta lagom stor plats.

Oro är tankar om framtiden som inte leder vidare

När man oroar sig tänker man nästan alltid tyst för sig själv. Det är snabba och inte helt medvetna tankar. Orostankarna går att formulera i ord. Om du försöker uppmärksamma vilka tankar som rör sig genom huvudet när du känner dig orolig kommer du kanske märka att de väldigt ofta kan formuleras med en mening som börjar ”tänk om…”

”tänk om mitt barn har cancer”

”tänk om jag kommer att skada henne genom att arbeta så mycket”

”tänk om han kommer att bli ensam i skolan”

Du märker kanske att oro nästan alltid om något som kommer att hända – eller rättare sagt, om sådant som skulle kunna hända om det vill sig riktigt illa. Men orostankarna brukar vara som suddiga fotografier. Det är svårt att veta precis vad de föreställer. Vad är det som skulle kunna gå så illa? När kommer det att hända?

Oro är ett sätt att låta bli att lösa problem

Det här är något av det underligaste med oro: det leder inte framåt. Man oroar sig ju över saker som verkligen betyder något, och det är ju lätt att tänka sig att man tar itu med saker genom att tänka igenom dem. Väldigt många av oss har också en känsla av att faktiskt göra något av våra svårigheter när vi oroar oss. Tänk vad som skulle hända om jag inte oroade mig för mitt barns hälsa? Tänk om jag skulle missa en underlig prick på huden? Glömma bort en läkartid? Oron känns på samma gång oundgänglig och ångestfylld, både livsviktig och outhärdlig. Väldigt ofta leder oro faktiskt till passivitet. Ju mer man oroar sig, desto mer outhärdligt känns det man oroar sig för. I stället för att möta det låter man bli att göra något alls utom att – just det: oroa sig.

Vad ska jag göra i stället?

Om du känner igen dig så här långt kan du försöka utmana dina tankar om oro. Du kan pröva att tänka på något tillfälle i ditt liv när du har oroat dig riktigt mycket. Kunde du ha gjort saken bättre genom att oroa dig lite till? Ledde oron till att du förändrade något i ditt sätt att handskas med livet?

Oro för barn får de svåra känslorna att leva vidare

Oron får inte bara problem att verka olösliga, den kan också få känslor som rädsla, sorg och ångest att dröja kvar. När vi blir rädda reagerar hjärnan och kroppen på ett sätt som förbereder för försvar: vaksamheten ökar, vi svettas, hjärtat slår först långsammare och sedan allt snabbare. De här och flera andra reaktioner sätts igång i några av hjärnans äldsta delar. Det normala är att de så småningom ebbar ut, bland annat för att andra delar av hjärnan kan styra dem. Men oro verkar kunna ställa till det hela. När man oroar sig blir rädslan och ångesten mindre intensiv, men den ebbar inte heller ut som den skulle ha gjort annars.

I psykologiska experiment märker man det genom att människor som oroar sig över något de varit med om fortsätter visa samma kroppsliga tecken på rädsla och ångest under längre tid än andra. I det vardagslivet märks det genom att oro brukar gå hand i hand med olust, dåligt humör och sorg.

Kartlägg din oro

Om du tycker att din oro har tagit för mycket plats finns det några saker du kan göra. Det första är att lära känna din oro. Vad handlar de egentligen om, de där tankarna som går genom huvudet? Uppmärksamma dem, och skriv gärna ner dem. Sedan kan du försöka ifrågasätta dem. Hur troligt är det, det du är rädd för att dina barn skulle kunna råka ut för? Finns det andra sätt att se på saken. Tryck inte undan eller förneka, utan försök att undersöka saken med kloka argument.

Lös problemen

Det andra rådet är att ge dig själv tid för att lösa problem du oroar dig för. Bestäm en tid – kanske en timme på söndagkvällen – då du verkligen ägnar dig åt att komma på lösningar. Det kan vara klokt att vara väldigt konkret, kanske skriva ner vad du ska göra och hur. Be om hjälp av någon annan om du tycker att det hjälper, och om du har möjlighet.

Har du en orosplikt?

Det tredje rådet, så – tänk igenom dina egna föreställningar om oro. Har du tankar om att du behöver oroa dig? För din skull – eller för någon annan? Tänker du att oron gör nytta? Att den är en slags plikt? Sådana föreställningar är ofta invanda, nästan automatiska och kan vara svåra att få tag i. Men att utmana dem kan vara ett sätt att släppa taget om oron.

När du behöver hjälp av andra med din oro

Om oron blir så stark och svår att kontrollera att den hindrar dig från att leva ditt liv är det en bra ide att söka upp en psykolog eller läkare för råd och hjälp. Stark oro kan vara en del av ett psykiatriskt tillstånd, till exempel generaliserat ångestsyndrom/generaliserad orosstörning eller depression. Psykologen eller läkaren kan hjälpa till med bedömning, diagnos och behandling. Vårdcentralen eller företagshälsovården är bra att vända sig till i första hand.

Läs mer:

Att känna sig som en dålig mamma –  när man inte orkar med sina barn

Förlossningsdepression – när det är svårt att bli förälder

Att få en bebis efter ofrivillig barnlöshet

Mamma med borderline – råd och stöd i ett utmanande föräldraskap

Trotsåldern – så hanterar du treårstrots hos barn

Alla våra inlägg om föräldraskap kan du hitta här.