Hoppa till innehåll
Hem Pappa Åberg och femminutersmetoden

Pappa Åberg och femminutersmetoden

Femminutersmetoden på barns sätt

Vi har fått hur många frågor som helst om sömnmetoder i allmänhet och femminutersmetoden i synnerhet. Jag har läst på en del om sömnmetoder och vilket vetenskapligt stöd som finns och inte finns i sommar. Men först när jag läste Godnatt Alfons Åberg till godnattsaga en kväll så kände jag att jag kunde skriva om ämnet.

Här kan du läsa om att natta barn med framgång

Har ni läst boken? Pappa nattar Alfons som inte vill sova. Alfons ropar på pappa en miljon gånger, han vill kissa, dricka vatten, har hällt ut vattnet i sängen, vill ha nalle, är rädd för ett lejon i garderoben etc etc. Pappan blir tröttare och tröttare och det märks.

Pliktskyldigt och med mer och mer släpande steg hjälper han Alfons med det han ber om och säger varje gång åt sonen att det är dags att sova.

Till slut somnar pappan på vardagsrumsgolvet av utmattning. Då stoppar lille Alfons om honom och går och lägger sig och somnar.

Det är en fin och kärleksfull bok med hög igenkänningsfaktor för mig i alla fall.

Köp Godnatt Alfons Åberg hos Adlibris här!

Men tänk om Pappa Åberg hade använt femminutersmetoden…

Alfons ropar på pappa. Pappa svarar inte. Alfons blir rädd och ropar högre. Pappa svarar inte. Alfons springer upp och letar efter pappa. Pappa svarar inte utan lyfter tillbaka Alfons i sängen.

Alfons ropar på pappa. Pappa svarar inte. Alfons ropar på pappa. Pappa tittar på klockan medan han läser tidningen. Alfons skriker efter pappa. Efter fem minuter kommer pappa in och säger “sov nu Alfons”. “Men det är ett lejon i garderoben” skriker Alfons.

Pappa går ut. Alfons gråter. Pappa tittar på klockan och läser tidningen. Alfons gråter och skriker…

Nä, jag står inte ut längre. Det är ju tortyr bara att skriva om det.

Kanske “effektivt” men till vilket pris?

Det finns enstaka studier som visat att femminutersliknande metoder (alltså att inte svara på barnens skrik på ett visst antal minuter och efter denna tid gå in och visa att man finns men inte trösta barnet) ger färre uppvaknanden och längre nattsovtid. Och några som inte visar någon effekt.

Men att inte svara på barnets signaler är för mig big no-no i umgänge med barn. Missförstå mig inte. Jag menar inte att föräldrar alltid måste ha förmåga att svara superpedagogiskt på första signal. Ibland orkar vi ju inte alls med. Då kanske barnet får ropa ganska många gånger innan vi kommer. Att svara på barnets signaler betyder inte alltid heller att göra vad barnet ber om. Men att försöka förstå vad barnet vill, visa barnet att du lyssnat och sedan berätta tydligt hur ni ska göra. Ibland är det vad barnet ber om, ibland inte.

Men det är för mig skillnad på att inte alltid orka och att ha en princip där man som förälder inte ska lyssna på barnet. Då sätter man inte barnets behov först. Att sätta barnets behov först är vårt jobb som föräldrar. Det är så vi bygger trygghet, kärlek och närhet.

Mer om nyfödda och sömn kan du läsa här. 

22 kommentarer till “Pappa Åberg och femminutersmetoden”

  1. hej

    Det finns så många bra och tänkvärda inlägg här. Jag blir alldeles glad över den hjälp jag får att tänka kring olika dilemman som man som förälder då och då ställs inför. Men detta med sömnen, ja jag begriper hur man inte bör göra om man följer dina råd, men det står inte så mycket om hur man kan göra istället om man tex behöver, lära barnet att sova i egen säng. Det är lätt att tänka, låt barnet sova hos er, men jag har inte sovit en hel natt sedan jag var gravid för 1,7 år sedan och sover sällan mer än 5-6 h per natt. Jag arbetar och studerar och håller på att gå sönder för att det bara är jag som kan söva om barnet när det vaknar, och för att jag vaknar så ofta. Barnet vaknar också två minuter efter det att jag smugit upp på morgnarna så det blir inte bra för någon.

    Jag slits mellan att känna mig egoistisk för att jag inte bara lägger ner det som kräver min energi förutom barnet, men samtidigt är det nu eller aldrig med mina studier och mitt nya arbete.

    Så vad är ett alternativt sätt att lära barnet att somna själv? sist var barnet argt i 2,5 h innan jag gav med mig och lär hen gosa med mig i sängen. jag låg visserligen bredvid hela tiden men hen fick inte gosa.

    JAg vet att jag tangerar att be om råd, men det är ett ganska allmänt råd skulle jag tro.

    ett annat råd jag vill ge dig som skriver , eller er, är att vara noggranna med kategoriseringen, det finns många fler inlägg om sömn när man googlar än det finns under kategorin sömn.

    mvh Misan

    1. Ja du, hur ska man göra i stället? För det första: prova er fram i er familj. Försök hitta lösningar för en bättre nattsömn för er alla (inte minst dig!) Jag tror inte att alla ett och ett halvt-åringar bör undervisas i att somna själva, jag är tvärtom övertygad om att många i den åldern är lika illa rustade för det som för att städa upp i köket efter sin måltid.

      Men en mjukare variant av “somna själv-metod”, där man sitter hos barnet, klappad vid behov tar upp det och tröstar om man känner att det blir skrämt och innan paniken slår till hos barnet kan man prova om man vill. Det tror jag inte skadar barnets känsla av tillit till förälderns välvilja.

      Eller så kan man möblera om. Finns en förälder som sover gott tillsammans med barnet? Låt dem sova ihop och den som inte kan sova med barnet får sova i annat rum.

      Eller blir barnet ok tryggt och kan sova i egen säng i föräldrarnas sovrum?

      Jag har hört mycket gott om boken “Somna utan gråt” av Elisabeth Pantley men tyvärr inte läst den själv. Men den ska ge tydliga råd och ha hjälpt många.

  2. Men….Står det verkligen i manualen för 5-minutersmetoden att det ska var tyst och mörkt i lägenheten, att dörren in till barnet ska vara stängd, och att man ska göra vad man kan för att barnet ska tro att det är övergivet?
    Jag trodde det stod att dörren ska vara på glänt, att man ska dona i köket så att det väsnas lite, kanske gnola lite, kanske ropa “sov nu” ibland med snäll röst , så att barnet hör att föräldrar finns nära! Sedan förkroppsligar man sig var femte minut vid barnets säng, stoppar om snällt och återgår snällt till det man höll på med ute i lägenheten. Nyckelordet är “snällt”! Så har jag läst manualen, iallafall!

    1. Tyvärr spelar det ingen roll för ett så litet barn, som inte kan begripa att föräldrarna finns där om de inte ser dem. Det kvittar om det är “snällt” eller inte, eller ens om du tex står alldeles bredvid täckt av ett draperi. Så små barn har inte förmåga att förstå att du är i närheten, eller förmåga att lugna sig själva. Den förmågan utvecklas först i tvåårsåldern, i och med att frontalloben då är mer utvecklad.

  3. TACK, för detta inlägg.

    Det är ju för all del upp till varje familj att göra det de anser vara bäst och/eller funkar för dem, så länge ingen far illa så finns det väl inget rätt eller fel egentligen. Och det finns ju olika nyanser av gråt; från smågnäll till hulkande med krokodiltårar, också allt däremellan. 🙂 Metoden i fråga är helt utesluten hos oss, skulle inte ens komma på tanken att använda ett sådant upplägg. Skulle till och med drista mig till att säga att jag gravt ogillar detta tillvägagångssätt, för barn kan, i mitt tycke, inte bli bortskämt på närhet och att inte svara på barnets signaler, som exempelvis när det är ledset (det handlar ju inte om smågnäll här precis) – det skulle rimma väldigt illa med den typ av förälder jag vill vara för mitt barn. Det känns ända-in-i-märgen fel och känns det fel, ja, då är det nog det också. I alla fall för oss. Och jag kan inte hjälpa att jag undrar vilken påverkan det har för anknytningen (och barnets trygghet givetvis), när vi inte svarar när de vill ha hjälp? Nä, det där är inget för oss.

    Tack, för tänkvärd, intressant och sund blogg. Får mycket pepp, inspiration och kunskap härifrån. Jag blir en bättre förälder tack vare er, helt enkelt. 🙂

  4. Sture och Bertils mamma

    För vår del så har vi från början fått köra två olika nattningar. Tvillingarna adopterades vid sju månaders ålder. Sture var jätterädd för att somna, man kan bara spekulera i om han var rädd att vi skulle försvinna när han sov. Vi hade 45 minuters slagsmål varje kväll, jag höll honom i famnen och han viftade, skrek och försökte ta sig loss. Till slut somnade han av pur utmattning och kunde läggas i sängen. Han somnade inte i sin egen säng förrän han var en bra bit över året. Bertil å andra sidan kunde bara somna på pappas mage. Så då fick vi köra somna-på-pappas-mage-metoden…

    Det viktiga för oss var att ge trygghet, försöka göra lika varje kväll och lyssna in barnen. Skrik och oro från barnen skär i föräldrahjärtat. Numera somnar de oftast gott i egna sängar efter godnattsaga. Det tog flera år att komma dit!

  5. Å så bra skrivet, välbehövlig läsning för mig som håller på att sluta nattamma. Tack också till Emma K som förtydligar om _obesvarat_ spädbarnsskrik – för ofta pratas det bara om själva skrikandet, och då känns det lätt att tänka att det är skadligt för barn att skrika/vara arga/ledsna, men jag tolkar det som att ni menar att det handlar om att det är fel att inte försöka svara på barnets signaler, och inte om skrikandet i sig. Att sluta nattamma är en pärs, och för oss innebär det många timmar av skrik, där inget annat riktigt hjälper. Men vi försöker ge trygghet på annat vis, genom oss själva och andra hjälpmedel (gosedjur t ex), och även signalera att vi förstår varför han är arg, men att han inte får bröstet ändå. På sätt och vis “låter” vi ju honom skrika då, men samtidigt är det för oss en stor skillnad mot ex 5mm.
    Också skönt att få dessa åsikter från någon som är insatt i vetenskapliga fakta. Jag har annars fått intryck av att läkare generellt är mycket positiva till 5mm, läste nyss en pdf med info från en expert på barns sömn (läkare i Uppsala, tror jag?), som verkade positiv till “gradvis utsläckning” som för mig lät väldigt lik just 5mm. Hur är det med läkarkollegor, finns det nån generell hållning till sömnmetoder, och är den samma som din/er i så fall?

    1. Jag har inte gjort någon regelrätt undersökning men mitt intryck av barnläkarkolleger generellt är att vi är överens om att föräldrars jobb är att svara på barns signaler och hjälpa dem när de behöver vår hjälp.

  6. Hej!

    Jag håller med i mycket av det du skriver. Jag vill ändå påpeka att det är skillnader från familj till familj och att olika saker fungerar för olika familjer.

    Vi har kört en mild variant av 5 mm. Däremot har vårt barn en väldigt tydlig skillnad på sin gråt. Jag hör tydligt om han “bara” är missnöjd eller om han är ledsen. Jag har aldrig låtit honom vara ledsen utan att komma och trösta. Det skulle aldrig falla mig in. Men när han bara “protesterat” har jag låtit honom vara. Jag ska tillägga att det aldrig krävts någon lång stund och att det bara tog några dagar. Hade det fortsatt och inte hjälpt hade jag hittat ett annat sätt att somna honom på kvällen. Men nu är han trygg i sin säng och pekar mot sängen när han är trött. Sen kan det ju faktiskt bero på att det helt enkelt är sån han är och inte ha något med nån metod att göra. Det går ju aldrig att veta.

    Men det jag vet är att alla måste hitta nåt som funkar för dem. Tycker man inte att det är något problem att sitta med sitt barn i famnen en timme varje kväll måste man ju få göra det utan att omgivningen tycker på. Man kanske till och med vill göra det för sin egen skull. Skulle det vara så hemskt att erkänna. 🙂
    Och tycker man att nån av metoderna funkar så för all del.
    Så länge inget barn far illa får väl varje familj hitta det som passar dem!

    Jag vill passa på och tacka för en oerhört lärorik, lugnande och klok blogg! Jag känner mig som en bättre mamma för att jag läser den!

    Kramar

    1. Jag tycker det låter som att du är en klok och lyhörd mamma som svarar på ditt barns signaler. Att vänta lite med att gå in till ett barn som smågnäller är inte den typ av metod jag tycker så illa om.

  7. Tack för detta inlägg, du har beskrivit exakt hur jag känner för 5minutersmetoden!

    Min nu femåriga dotter hade svårt att somna själv och hade redan som 8 månaders bebis mardrömmar och något som var misstänkt likt nattskräck. Fick rådet att prova 5minutersmetoden av BVC för “-hon tar inte skada av att skrika” (jag är av annan åsikt och framför allt, JAG tar skada av att göra något som är tvärt emot mina instinkter).
    Istället hittade dotterns pappa på en egen nattningsstrategi som funkade jättebra för oss.

    Jag förstår ärligt talat inte hur en bebis ska känna sig tillräckligt trygg och sova gott när dess förälder/föräldrar blir en annan person när det är dags för nattning? Bebisens enda sätt att tala om något (“jag är ensam/hungrig/kall/varm/blöt/behöver rapa/etc”) är genom skrik och om föräldern under dagen är mjuk, varm trygghet blir nattningarna tvärtemot det invanda. I diskussioner med bekanta har jag förklarat mina tankar så här: Tänk om du själv blev svårt skadad i en olycka i ett land där du inte kan göra dig förstådd med språket/rösten. Du hamnar på sjukhus och får all hjälp du behöver dagtid men på natten vaknar du och mår konstigt, du behöver hjälp. Du tänder lampan och trycker på larmknappen men det enda som händer är att personalen kommer in, stoppar om dig, släcker lampan och går igen. Det skulle inte vara ok för dig så varför ska mitt barn nöja sig med en liknande upplevelse?

  8. Så BRA skrivit! Jag tror inte heller på metoder och fasta principer. Min snart 3-åriga dotter somnar lättast och snabbast om hon får ha sin vällingflaska hos sig och jag ligger sidan om henne i sängen en stund och håller henne i handen. Oftast tar det bara fem minuter innan hon somnar då, ibland mycket längre tid… Men det blir en mysig avslutning på dagen istället för att lämna en ledsen flicka i sängen som ska försöka somna på egen hand.

  9. Tack för ännu en bra artikel. Så otroligt bra beskrivning av vad 5 min metoden innebär. Jag har trots mycket slit med mina tvillingpojkar, nu 3 år gamla, som länge skulle ha flaska inte bara en utan inte så sällan två gånger per natt, per barn, stenhårt hållit allt vad som heter metoder borta. Jag har inte kunnat låta dem gråta, det känns som ett allt för stort svek som mamma. Med tvillingar blev det ändå allt för ofta att de fick vänta och ibland gråta för att man var tvungen att ta hand om en av dem i taget. Visst har det varit tufft och jag är långt ifrån alltid så där fantastiskt pedagogisk men jag jobbar på det. Min senaste lösning, för att det inte alltid ska gå åt två föräldrar att lägga dem, är att jag sitter i deras rum tills de somnar för att åtminstone försöka få dem att somna i sina egna sängar. Håller handen om det behövs, kollar blöjan om det behövs men säger inte så mycket när ljuset väl är släckt. Ibland, om man har tur, får man höra lite berättelser som visar hur mycket som rör sig i deras små huvuden. Det är lycka.

  10. Tack för detta inlägg! Ska visa detta för mina bekanta som ej fattar hur jag i deras ögon daltar med mina barn. Har en 3åring som alltid har velat ha kroppskontakt när han ska somna. Samt en 6månaders som i stort sett äter sig till söms. Anser att det bara är att njuta så länge de vill vara tillsammans med oss föräldrar. Vet då inte av ngn tonåring som vill somna med deras föräldrar. 🙂

    1. Jag har så svårt att förstå varför man anses dalta med barn när man uppfyller deras behov, oavsett om det är mat på natten eller behov av närhet. Men man är tydligen mer lyckad som förälder om barnet inte äter på nätterna och sover i sin egen säng hela nätterna..

    2. Jag var en tonåring som ville det! Har fortfarande ångest inför att somna själv.
      Mina föräldrar körde hela min uppväxt på stenhård nattning liknande fem-minuters modellen. Fantastiska föräldrar ändå men just den typen av nattning ska jag inte utsätta mina barn för!

  11. Stort “gilla” på det. Min andra dotter, nu 3 1/2 år, var ganska omöjlig att få att somna under en lång period, åtminstone första året om inte längre. Slitsamt som tusan. Välmenande bekanta tipsade ibland om 5-minutersmetoden och annat, men vi kunde bara inte förmå oss att pröva. Det är så långt ifrån hur jag vill vara som förälder. Nog var jag utmattad och på gränsen till irrationell emellanåt, men att lämna ett ledset barn – nej. Därmed inte sagt att jag är perfekt, jag tappar tålamodet och är inkonsekvent och mutar och gör en massa dumma saker, men jag kan inte gå emot min instinkt när något känns åt skogen fel.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *