Hem Pappa Åberg och femminutersmetoden

Pappa Åberg och femminutersmetoden

Femminutersmetoden på barns sätt

Vi har fått hur många frågor som helst om sömnmetoder i allmänhet och femminutersmetoden i synnerhet. Jag har läst på en del om sömnmetoder och vilket vetenskapligt stöd som finns och inte finns i sommar. Men först när jag läste Godnatt Alfons Åberg till godnattsaga en kväll så kände jag att jag kunde skriva om ämnet.

Här kan du läsa om att natta barn med framgång

Har ni läst boken? Pappa nattar Alfons som inte vill sova. Alfons ropar på pappa en miljon gånger, han vill kissa, dricka vatten, har hällt ut vattnet i sängen, vill ha nalle, är rädd för ett lejon i garderoben etc etc. Pappan blir tröttare och tröttare och det märks.

Pliktskyldigt och med mer och mer släpande steg hjälper han Alfons med det han ber om och säger varje gång åt sonen att det är dags att sova.

Till slut somnar pappan på vardagsrumsgolvet av utmattning. Då stoppar lille Alfons om honom och går och lägger sig och somnar.

Det är en fin och kärleksfull bok med hög igenkänningsfaktor för mig i alla fall.

Köp Godnatt Alfons Åberg hos Adlibris här!

Men tänk om Pappa Åberg hade använt femminutersmetoden…

Alfons ropar på pappa. Pappa svarar inte. Alfons blir rädd och ropar högre. Pappa svarar inte. Alfons springer upp och letar efter pappa. Pappa svarar inte utan lyfter tillbaka Alfons i sängen.

Alfons ropar på pappa. Pappa svarar inte. Alfons ropar på pappa. Pappa tittar på klockan medan han läser tidningen. Alfons skriker efter pappa. Efter fem minuter kommer pappa in och säger “sov nu Alfons”. “Men det är ett lejon i garderoben” skriker Alfons.

Pappa går ut. Alfons gråter. Pappa tittar på klockan och läser tidningen. Alfons gråter och skriker…

Nä, jag står inte ut längre. Det är ju tortyr bara att skriva om det.

Kanske “effektivt” men till vilket pris?

Det finns enstaka studier som visat att femminutersliknande metoder (alltså att inte svara på barnens skrik på ett visst antal minuter och efter denna tid gå in och visa att man finns men inte trösta barnet) ger färre uppvaknanden och längre nattsovtid. Och några som inte visar någon effekt.

Men att inte svara på barnets signaler är för mig big no-no i umgänge med barn. Missförstå mig inte. Jag menar inte att föräldrar alltid måste ha förmåga att svara superpedagogiskt på första signal. Ibland orkar vi ju inte alls med. Då kanske barnet får ropa ganska många gånger innan vi kommer. Att svara på barnets signaler betyder inte alltid heller att göra vad barnet ber om. Men att försöka förstå vad barnet vill, visa barnet att du lyssnat och sedan berätta tydligt hur ni ska göra. Ibland är det vad barnet ber om, ibland inte.

Men det är för mig skillnad på att inte alltid orka och att ha en princip där man som förälder inte ska lyssna på barnet. Då sätter man inte barnets behov först. Att sätta barnets behov först är vårt jobb som föräldrar. Det är så vi bygger trygghet, kärlek och närhet.

Mer om nyfödda och sömn kan du läsa här. 

47 kommentarer till “Pappa Åberg och femminutersmetoden”

  1. Förresten, på tal om sömn, finns det något som heter “terapeutiskt fönster”? Att det är mellan 6-7 månader och om man inte “sätter ner foten” med nattsömnen så är det kört tills nästa tillfälle vid 18 månader? Jag har av nyfikenhet letat men inte hittat någon substantiell information om detta. Skulle bara vilja veta om det överhuvudtaget är något som det finns sanning bakom.

    1. Det finns inte visat någonstans att det finns ett “terapeutiskt sömnfönster” mellan 6-7 månader. Rena dumheter låter det som.

  2. Tack!! Där satte du orden på spikhuvudet i mina tankar! ;oD

    Jag skrev senast igår (ett aningen tillspetsat inlägg men ändå…;-)) i min blogg om allt som vi föräldrar blir “rådda” att göra från förståsigpåare och experter för att det ska vara bäst för barn i allmänhet. På vår 6-månaders kontroll så ansåg läkaren att det nu var dags att sätta ner foten och helt sluta amma på natten – “hon svälter inte, hon lever inte i ett krigsdrabbat land bla bla bla. 35 års erfarenhet bla bla bla”, hon skulle helt enkelt skrika på natten (vår låter nämligen, som en mistlur!) tills hon somnar. Att vi bor i hus gav henne bara mer vatten på sin kvarn, då fanns det ju absolut ingen anledning att försöka få tyst på barnet eftersom det inte finns grannar som blir störda. Om vi inte satte ner foten nu så var det kört med nattsömnen – terapeutiskt fönster – annars skulle vi inte få en ny chans förren om tidigast 1 år.

    Då är det skönt att läsa fler föräldrar som anser att det viktigast är att l y s s n a på sina barns behov. Att läsa av. Att känna efter och tänka själv. Och att det då inte är samma sak som att “skämma bort” eller ge barnet allt de pekar på och allt de vill. Det sista stycket i ditt inlägg satte verkligen ord på mina känslor.

    Jag och min sambo har bestämt oss, efter en veckas frustration och osäkerhet efter läkarbesöket, att fortsätta lyssna på A:s behov. Att verkligen lära oss skillnaden på hennes skrik och vara flexibla. Vi försöker lita på att vi känner henne bäst. Nu får hon inte amma varje gång hon vaknar utan de gånger som hon inte somnar om och tydligt uttrycker att nu är det något annat. 90 gånger av 100 somnar hon om med sin pappa utan problem. De övriga 10 gångerna har vi insett att hon vill något annat – då testar vi oss fram. Oftast är det ammandet som är grejen 😉 Det som fungerar för vårt barn och gör henne trygg är det som är rätt!!

    1. Det inlägget ska jag skriva ut och limma upp på väggen! Ok att det kan komma välmenande råd från familj och okända tanter men när auktoriteter säger hur du ska och måste göra så väcker det ju självklart en osäkerhet – jag tycker det är förskräckligt. För man vill ju samtidigt lyssna på experterna och våga lita på att det finns sanning bakom. Jag är en sådan som klarar lite sömnbrist. Jag hade snarare uttryckt för bvc att lite vaken på natten är ju bara att härda ut nu när vi valt att skaffa barn. Ändå blev vi pepprade med måsten om A:s sömn på 6-månaderskontrollen. “Annars var det kört.. ” Dessutom ska man gå och lägga sig samtidigt som barnet. Det är enligt henne det enda rätta, utan diskussion. Vi är mest besvikna över att kontrollen mest handlade om mig och min sambo, inte om A . Men nog om det, det är gjort nu. Vi ska fortsätta våga tro på att vi känner vårt barn bäst! Även när hon är annorlunda ;oD

    2. Det låter inte alls annorlunda i mina öron att behöva sina föräldrar även nattetid när man är ett halvt år ung.

    3. Det tyckte nog inte vi heller egentligen, därför vi blev så överrumplade på besöket. Men visst, hon grundade sina tillsägelser i att A gjort ett tokskutt på kurva mellan 4 och 5 månader. Från medel till mellan övre percentilerna. Ville klargöra för oss att A i n t e är hungrig eller i behov av mer mat på natten.

    4. Men om nattamning nu inte är ett problem för dig och din bebis, varför skapa ett problem som inte finns?

    5. Tack för “bollplankandet”! Var så oerhört osäker och kände mig som en “fuskare” när vi ändå fortsatte amma iallafall en gång på natten efter läkarbesöket och tillsägelsen, i en vecka ;-), nu kör vi på det som känns bäst för vår familj. Jag är bara glad över att jag och hennes pappa vågar fortsätta tro på oss själva, alla gör ju inte det. Kändes dessutom helt idiotiskt att få ett “viktfokus” på en 6-månaders och därför vägra henne mat på natten bara för att hon faktiskt överlever utan.

      Vi överlever nattammande och kommer fortsätta framöver! Tack igen!!

  3. TACK, för detta inlägg.

    Det är ju för all del upp till varje familj att göra det de anser vara bäst och/eller funkar för dem, så länge ingen far illa så finns det väl inget rätt eller fel egentligen. Och det finns ju olika nyanser av gråt; från smågnäll till hulkande med krokodiltårar, också allt däremellan. 🙂 Metoden i fråga är helt utesluten hos oss, skulle inte ens komma på tanken att använda ett sådant upplägg. Skulle till och med drista mig till att säga att jag gravt ogillar detta tillvägagångssätt, för barn kan, i mitt tycke, inte bli bortskämt på närhet och att inte svara på barnets signaler, som exempelvis när det är ledset (det handlar ju inte om smågnäll här precis) – det skulle rimma väldigt illa med den typ av förälder jag vill vara för mitt barn. Det känns ända-in-i-märgen fel och känns det fel, ja, då är det nog det också. I alla fall för oss. Och jag kan inte hjälpa att jag undrar vilken påverkan det har för anknytningen (och barnets trygghet givetvis), när vi inte svarar när de vill ha hjälp? Nä, det där är inget för oss.

    Tack, för tänkvärd, intressant och sund blogg. Får mycket pepp, inspiration och kunskap härifrån. Jag blir en bättre förälder tack vare er, helt enkelt. 🙂

  4. Sture och Bertils mamma

    För vår del så har vi från början fått köra två olika nattningar. Tvillingarna adopterades vid sju månaders ålder. Sture var jätterädd för att somna, man kan bara spekulera i om han var rädd att vi skulle försvinna när han sov. Vi hade 45 minuters slagsmål varje kväll, jag höll honom i famnen och han viftade, skrek och försökte ta sig loss. Till slut somnade han av pur utmattning och kunde läggas i sängen. Han somnade inte i sin egen säng förrän han var en bra bit över året. Bertil å andra sidan kunde bara somna på pappas mage. Så då fick vi köra somna-på-pappas-mage-metoden…

    Det viktiga för oss var att ge trygghet, försöka göra lika varje kväll och lyssna in barnen. Skrik och oro från barnen skär i föräldrahjärtat. Numera somnar de oftast gott i egna sängar efter godnattsaga. Det tog flera år att komma dit!

  5. Å så bra skrivet, välbehövlig läsning för mig som håller på att sluta nattamma. Tack också till Emma K som förtydligar om _obesvarat_ spädbarnsskrik – för ofta pratas det bara om själva skrikandet, och då känns det lätt att tänka att det är skadligt för barn att skrika/vara arga/ledsna, men jag tolkar det som att ni menar att det handlar om att det är fel att inte försöka svara på barnets signaler, och inte om skrikandet i sig. Att sluta nattamma är en pärs, och för oss innebär det många timmar av skrik, där inget annat riktigt hjälper. Men vi försöker ge trygghet på annat vis, genom oss själva och andra hjälpmedel (gosedjur t ex), och även signalera att vi förstår varför han är arg, men att han inte får bröstet ändå. På sätt och vis “låter” vi ju honom skrika då, men samtidigt är det för oss en stor skillnad mot ex 5mm.
    Också skönt att få dessa åsikter från någon som är insatt i vetenskapliga fakta. Jag har annars fått intryck av att läkare generellt är mycket positiva till 5mm, läste nyss en pdf med info från en expert på barns sömn (läkare i Uppsala, tror jag?), som verkade positiv till “gradvis utsläckning” som för mig lät väldigt lik just 5mm. Hur är det med läkarkollegor, finns det nån generell hållning till sömnmetoder, och är den samma som din/er i så fall?

    1. Jag har inte gjort någon regelrätt undersökning men mitt intryck av barnläkarkolleger generellt är att vi är överens om att föräldrars jobb är att svara på barns signaler och hjälpa dem när de behöver vår hjälp.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *