Hem Trotsåldern

Trotsåldern – så hanterar du treårstrots hos barn

Barn i trotsåldern som lagt sig på golvet och skriker

This post is also available in: English

Fakta och råd om att hantera barn i trotsåldern. Direkt av barnläkare. Egentligen gillar jag inte uttrycket trotsåldern. Troligen för att jag själv är mycket nöjd och stolt över min trotsighet och blir glad när jag ser egenskapen hos barn. Men så ni fattar vad jag menar – jag pratar om barn kring treårsåldern, det kallas ju också treårstrots, som får psykbryt och ilskeutbrott av oftast minimala orsaker.

Börja med dig själv – se till att du inte hamnar i trotsåldern själv!

När ditt barn nått den här utvecklingsfasen ställs det tillfälligt högre krav på dig som förälder. Du bör nämligen inte få lika många och lika långa ilskebryt som barnet. Och framförallt inte på barnet. Dessutom är det en fördel om du lyckas lura i barnet mat, komma iväg till förskolan och få barnet i säng i någorlunda tid, trots treårstrots.

Så börja med dig själv: se till att du orkar. Det är det gamla vanliga: ät ordentligt, lägg dig i tid på kvällarna, träna gärna och se till att du träffar vänner ibland. Om du är illtrött när du ska hämta din tvååring på dagis, pausa på ett fik. Ta en kaffe och en banan, eller bulle, eller smoothie och varva ner i 20 minuter innan du går till förskolan. Hinner du inte: ta ett mellanmål på pendeltåget.

Glöm aldrig mellanmålet i trotsåldern

Det hjälper långtifrån alltid, men har du ett barn som har nära till ilskebryt, så se för guds skull till att barnet får mat i sig var tredje timme. Hungern är din värsta fiende när ditt barn är i trotsåldern. Ta med en frukt eller ett russinpaket att äta i vagnen hem från dagis.

Argt barn i trotsåldern som äter mellanmål i vagn
Mellanmål vid dagishämtning är bra mot treårstrots

Sömn för ett treårstrotsigt barn

Mycket lättare sagt än gjort, men försök att maximera barnets möjligheter till god nattsömn genom att se till att sängen är skön, rummet är mörkt och någorlunda svalt.

Och samma läggningstid och läggningsrutin varje kväll. Konflikter kring läggning är som regel värda att ta tycker jag. I min familj är det en urviktig princip att föräldern bestämmer när det är läggdags. Om barnen protesterar ligger jag kvar hos dem och påminner om detta. Går de upp lägger jag ner dem i sängen igen.

Läs mer om att få bebis att somna – tips för att natta med framgång

Välj dina strider!

Jag väljer som sagt läggningsstriden. Däremot inte striden om vilken säng de ska sova i, vilka gosedjur de ska ha, vad av det som står på bordet de ska äta, eller vad de ska ha på sig. Regnjacka, solhatt, ryggsäck och gummistövlar ville min tvååring ha på sig när vi skulle ut i solen och äta glass. Varför inte? Han var nöjd, jag var nöjd. Själv hade jag kortärmat. Gullig, matchad pyjamas kanske inte behöver vara det viktigaste i just trotsåldern.

Ipad, mobil och andra skärmar då, kan det hjälpa eller är det en strid att välja?

Bekräfta barnets känsla!

Det är min favorit nummer två. “Oj, vad du är arg och ledsen” är något som mina barn brukar gilla att höra när de är arga. Ibland säger de “Ja! Dumma mamma, dumma pappa, dumma storebror!”. Då kan du prova att svara “Känns det så, det måste kännas väldigt ensamt för dig om mamma är dum, pappa är dum och storebror är dum. Hur är det med favoritnallen, är han också dum? “ Prova det, det har ofta en förlösande effekt för ett barn i trotsåldern.

Argumentera inte mot treårstrots

Att säga “men att du fick fel färg på strumporna, det är väl inte så viktigt, de rosa strumporna är ju lika fina som de röda, tycker jag”  har aldrig hjälpt. Och kommer aldrig att hjälpa. Hitta en väg runt så kommer trotsåldern gå lättare över.

Påminn om ramarna för situationen

Det kan kanske tyckas nära att argumentera, men är inte samma sak. Du som vuxen bestämmer ramarna för barnets vardag. När det är dags att lägga sig. När det är dags att äta. Vad som ska stå på bordet. När det är dags att gå på pottan/byta blöja. När film stängs på och av. Att man inte får slåss. I trotsåldern ifrågasätter barnet det, och det är klokt att hålla sig till ramarna och dagsstrukturen som vuxen.

Vid behov: påminn om aktuella ramar. “Du får vara arg, du får säga att jag är dum, men du får inte bitas! Stopp!” eller “Jag hör att du vill bygga lego, men nu är det matdags, då tar jag med dig till bordet”.

Förbered för nästa aktivitet

Om barnets utbrott ofta kommer när barnet ska byta aktivitet, som att sluta titta på film och börja äta mat, eller sluta vara ute och gå in, etc, förbered barnet på att man snart ska göra det ena eller det andra. Inte så sällan kan barnet då säga “Ja, ska bara bygga färdigt sandkakan först” eller “ja, när jag tittat färdigt på den här Byggare Boben” eller så, och min erfarenhet är att om man då väntar de minutrarna så går allt smidigare därefter.

När du inte orkar med ett barn i trotsåldern

När du inte orkar med barnet mer, ta en paus. Låt barnet vara med någon annan, och läs gärna det här inlägget på temat:

Läs mer om du känner dig som en dålig mamma

Läs också gärna det fina gästblogginlägget av en mamma med borderline personlighetsstörning och en trasig barndom som fått kämpa extra mycket med att lära sig vara en bra mamma.

Ett boktips för dig som vill få riktigt bra råd kring hur du på bästa sätt hanterar trotsiga och arga barn är Explosiva barn av Ross Greene.

Läs mer:

Läs mer om att få bebis att somna – tips för att natta med framgång

Läs mer om du känner dig som en dålig mamma

30 kommentarer till “Trotsåldern – så hanterar du treårstrots hos barn”

  1. Jag har en underbar dotter som är 2år och 3 månader. Ungefär för en vecka sedan började hon med att säga nej till alla förslag. Vill inte gå på toa, äta, gå till dagis, you name it. Under dagarna går det ganska ok. Ibland få hon ett riktigt utbrott och då kastar hon sakerna men det går över omedelbart. Det värsta är på kvällarna vid läggdags. Vi försöker följa kvällsrutinerna men de sista dagarna slutade det med att hon galskrek i typ 15-20 minuter och somnade efter hon hade tröttnad. Några tips?

  2. Min 4 åriga dotter är i en jättetrotsperiod nu där hon då och då bestämmer sig för att ingenting stämmer och vad man än vill så är det fel. Gjorde en snabb sökning på google “hur hantera trotsålder” och det här inlägget var ett av de första som dök upp och det räkte med “Börja med dig själv.” och “Se till att orka.” för att påminna mig om den strategi jag själv valt och velat använda mig av med mina barn men som så lätt hamnar på sniskan när man är mitt uppe i vardagsstök och barn som kastar saker på varandra och aldrig verkar kunna vara snälla och nöjda någon längre tid utan att hitta orsaker att ‘bråka’.

    Kort och gott, tack för ett mycket bra inlägg, precis lagom påminnelse utan att vara pretentiös och pekpinne-aktig.

  3. Det här var precis vad jag behövde läsa!

    Min dotter (2,5), som är ett glatt och självständigt barn nästan jämt, har börjat bryta i hop och bli ledsen för minsta lilla. Har hemma resonerat så som du skriver att välja stider, sätta gränser för våldsyttringar och bekräfta känslan.
    De senaste dagarna har förskolan påpekat att hon är väldigt känslig så jag har börjat tvivla på att hon är “normal trotsig” men känns bättre nu 🙂

  4. Åh vilket bra forum jag hittade. Är precis i en situation där jag bara vill stänga in mig på toaletten och bara gråta. Kan det vara fel på min uppfostran? Har jag misslyckats totalt? Varför är inte min 2 åriga tjej lycklig och glad precis som alla hennes andra kompisar på förskolan? Varför skriker hon? Slänger sig ner och sparkar? Frustrerad? Arg? Missnöjd? Varför står alla hennes kompisar i lucia ledet och sjunger medan hon skriker av ilska bredvid? Varför vill hon inte äta? (Nej hon följer inte sin viktkurva) alltid konflikt vid tandborstning. Har jag misslyckats så totalt? Jag älskar henne mest av allt. Jag är förskollärare, herre gud jag borde vara expert på sånt här. Men jag har ingen aning, inte ens lite… jag har börjat “ignorera” hennes utbrott här hemma. Barn skriker hon får vara arg. Men borta? I affären hos vänner? På förskolan? Inte en aning.. och liiiite av hennes utbrott beror säkert på maten, men hon vägrar att äta (oftast) och tror mig vi har försökt med alla knep som går (hon äter gröt morgon och kväll). Nu låter jag väldigt negativ och bitter. Men nu har bägaren runnit över. Jag är maktlös, är det trots eller handlar det om uppfostran? Har vi gjort något fel? Eller är det en gnutta personlighet i det också? Väldigt bra inlägg och tips som jag absolut ska försöka mig på. Bara att räkna till 10 andas och hoppas att det kommer bli en lugn tonår

  5. Jag provar här för jag känner att vi verkligen behöver råd nu. Vår son är alldeles lagom trotsig, tjurig, nyfiken och härlig, precis så som en 1,5 åring ska va. Men på en punkt har vi problem. Efter att i hela sitt liv älskat våra katter, gärna gosat med dem och klappat dem, sprungit runt i lägenheten med ett snöre efter sig, skrattande så han nästan storknar och en katt jagandes efter så har denna familjeidyll nu brutits. Han har börjat skrika i falsett när han ser katterna. Katterna flyr och har börjat bli rädda för honom, vi får ont i huvudet för han skriker verkligen gällt och länge och vi vet inte hur vi ska hantera det. Vi har provat att säga nej, att bli arga, att bli besvikna, att förklara att katterna blir ledsna och rädda, att ignorera honom, att berömma honom när han är snäll med katterna och inte skriker, vi har alltid suttit på knä i hans nivå när vi pratat med honom, vi har tom provat att ignorera honom i svaga stunder men inget hjälper. Han fortsätter skrika, verkar inte över huvud taget reagera på att vi säger till honom och vi känner oss så ledsna för katterna blir verkligen stressade av detta. Har någon någon ide på hur vi kan lösa detta? Förut har vi alltid kunnat få honom att sluta med saker när vi sagt ifrån. Jag inser att detta för honom bara är en ny lek med kissarna, han skriker och de springer – superkul…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *